Ett sista farväl till en älskad Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare
Det har varit en mycket särskild upplevelse att delta och tjänstgöra som diakon i en rekviemmässa för Joseph Ratzinger med prästerna, diakonbroder och församling i S:t Franciskus’ församling. Vi fick göra det den 2 januari vid aftonen.
Det var först och främst en tacksägelsegudstjänst i förening med vår egen biskop och kardinal Anders som firar rekviemmässan för honom på tisdagen 3 januari i S:t Eriks domkyrka i min hemstad Stockholm.
I hela den katolska kyrkan över hela världen kommer bön för den avlidne påven emeritus lyftas upp till Gud, för Joseph Ratzinger, i kärlek och förtröstan även om hans död också fyller oss med sorg och eftertanke. Var och en som lever i gemenskap i tron på Jesus Kristus den uppståndne begrundar sin egen situation och rannsakar sitt samvete. Redan nu dagarna före begravningen strömmar våra bröder och systrar in i S:t Petrusbasilikan i Rom för att ta ett sista farväl av förre påven Benedikt XVI som ligger på lit-de-parade så att alla kan se honom så som man minns honom i sin höga ålder.
Påven emeritus Benedikt XVI på lit-de-parade i S:t Petersbasilikan (foto, Vatikanen).
Jag tänker på den vackra ceremonin vid graven när vi för en avliden syster eller broder till den sista vilan: ”Genom vår Herres Jesu Kristi kors + får du frälsning och uppståndelse. Frid vare med dig!” Med dessa ord får vi delta i den kristna jordbegravningen på våra kyrkogårdar.
Det är vår tröst och vår tro dessa dagar då vi vetat att slutet närmade sig. Att delta i rekviemmässan i hemförsamlingen är en viktig troshandling för oss själva. Vi får i gemenskap visa tacksamhet och vördnad för denne Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare på jorden som tjänat alla Herrens kallade och trogna som herde och Fader i Kristi namn. För alla påvar som burit bördan av ett andligt ansvar för Kyrkan är det en tid som alltid är full av utmaningar och prövningar. Så har det också i hög grad varit för Joseph Ratzinger hela tiden som påve men också som medbroder under åren han varit påve emeritus och i ödmjukhet ställt sig under den nuvarande påven Franciskus.
De två har varit mycket olika i teologisk och undervisande stil och framtoning men båda tålmodigt burit sitt kors som verkliga lärjungar till Jesus Kristus. Så inspirerar alltid Petri efterträdare det kyrkotrogna folket. Benedikt XVI lämnar ett stort verk efter sig, precis som S:t Johannes Paulus II som han efterträdde.
Många träder nu fram och vittnar om hur stort och omfattande förre påvens arv till Kyrkan är och flera menar att han en gång blir förklarad kyrkolärare. Vem som än läser honom eller lyssnar till hans inspelade predikningar kan bara imponeras av djupet och visheten i hans kristna kommentarer till allt som skett i vår samtid i kyrkan och i världen. Hans lärdom kommer att visa sig vara en källa till fördjupning och förståelse av den kristna trons universella betydelse.
”Var en herde för mina får”, har Jesus sagt till Petrus efter måltiden med apostlarna vid Tiberiassjön där Han visat sig för dem levande och uppstånden (Joh. 21: 16). ”För mina lamm på bete”, har Jesus uppmanat påven Benedikt XVI, vilket alltid betyder, ge dem den befriande sanningen, den som Kristus gett Kyrkan att förvalta och ge vidare till nya kristna. För denna sannings skull är varje påve, ja varje av påve utnämnd biskop, och varje av biskop ordinerade präst och diakon, beredd att ge sitt liv. Det stora antalet lekmän som lidit martyrdöden i vår tid visar också att alla måste vara beredda att av kärlek välja korsets väg när Gud visar den vägen.
Det finns ett skäl att tänka på påven emeritus och be för honom med hans dopnamn, Joseph. Det är en gammal tradition i vår katolska kyrka att den tjänande prästen, fader camerlengo, vid en påves död, tre gånger ska beröra den dödes kropp med en klubba och fråga honom med dopnamnet (i det här fallet, Joseph) på latin, ”Mortuus est” – ”Är du död?” Tredje gången säger camerlengon med dopnamnet, på latin, eftersom den döde inte svarar, ”Vere, mortuus est” – ”Du är verkligen död”.
Gud har kallat människans själ till sig och kroppen är verkligen död och skall begravas. Nu vet vi att Benedikt XVI utsett platsen för sin grav i kryptan under huvudaltaret i S:t Peterskyrkan, och att han kommer att invänta Uppståndelsens dag i närheten av den förste påvens grav, den helige Petrus, martyren.
Benedikt XVI dog fridfullt dagen före Guds Moder Marias högtid den 31 december förra året. Vi tänker på Maria som Assumpta, som upptagen till himlen med kropp och själ till Gud.
Alla katoliker vet hur högt påven Benedikt XVI älskade Herrens moder. Han kom från en trakt i Bayern i södra Tyskland där andakten till Guds Moder alltid varit stark. Det visade sig också att motståndet mot den politiska ateismen under nazitiden var starkt i dessa trakter.
Nu tror och hoppas vi att han får möta henne vid Kristi sida och med henne tillbe Honom som Fadern av barmhärtig kärlek sänt oss som Återlösare och Frälsare. Han får nu lyssna till den himmelska sången, den som aldrig tystnar utan evigt sjungs inför Gud den Allsmäktige.
Käre Helige Fader Benedikt, bed för oss som nu är kallade att kämpa den sista striden själva, för tron med alla våra krafter, med hela vår själ och med allt förnuft Gud gett oss!
diakon Göran Fäldt
