Buden, föreskrifterna, samvetet, synden, bikten och boten

Barnens uppfostran i det katolska äktenskapet är den viktigaste av alla frågor som de gifta lever med. Barn och familj, det vanliga mänskliga livet med arbete, kamp och uthållighet, är de giftas vardagsliv och det som fyller dem med glädje och stolthet. Många gånger behövs också bön om hjälp att leva ”rättfärdigt”, så som det till exempels sas i evangeliet av Lukas om Johannes Döparens föräldrar: ”De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter” (Luk 1:6).

 Bibelns människor har inte bara levt i en allmän insikt om sin syndighet eller i den allmänna tron att Gud förlåter allt och blundar för småsynderna eller ”de vita synderna”, utan har hållit sig till Guds bud och format samvetet efter de föreskrifter som hör till sanningen.

 Trons människor har alltid levt efter Herrens bud och föreskrifter och bekänt specifika synder mot specifika föreskrifter. Judarna gick till templet eller synagogan för att be en rabbi om lösning av synder. Den katolska kyrkans biktstolar är liksom yttre inventarier i familjernas hem och ett inre rum för bön och förtröstan på Guds barmhärtighet. Snickarens son ”byggde” biktstolarna och den Helige Ande ledde själarna dit.

När det gäller den personliga heligheten och det rena samvetet är bikttiderna tillfällen till inre uppbyggelse som barnen i lyckliga fall får med ”modersmjölken”.

Vissa synder är delaktighet i missbruk av naturen eller i krigsförberedelser med otillåtna vapen, som kemiska vapen och missiler med okontrollerbar räckvidd och sprängkraft. Den enskilde kristne kan inte begå sådana synder med sina handlingar men kan bli medskyldig genom tystnad och undfallenhet.

För etiken och moralen i det äktenskapliga livet och i uppfostran av gemensamma barn är varje kristen personligt ansvarig genom sina val, beslut och handlingar. Människan är som person ett ansvarigt handlingssubjekt. Varje person har av Gud i skapelseögonblicket fått sin mänskliga natur och sitt samvete. Samvetets roll är att upplysa om det som är gott och det som är ont i aktiva gärningar.

 En troskris i Kyrkan handlar alltid om försök till frigörelse av samvetet från ”buden och föreskrifterna”, det vill säga de objektiva normerna som Kyrkan genom sitt Läroämbete (Magisterium) framlägger som bindande. För att normer ska vara bindande för det kristna samvetet måste de gälla i hela den katolska gemenskapen och i hela Kyrkan och vara förklarade och godkända av Kyrkans läroämbete. Teologin och moralteologin är i det sammanhanget tjänande vetenskaper men inte i sig läroämbetet. En andlig formation är inte heller i sig själv detsamma som det moraliska läroämbetet. I sin mest extrema form är frigörelsen från det kyrkliga läroämbetets auktoritet  det kända påståendet ”Tron allena är rättfärdiggörelsen”. Om det var sant skulle Elisabet och Sakarias, Johannes Döparens föräldrar, inte vara bibliskt kända som ”rättfärdiga inför Gud” och inte behöva leva efter Guds bud och föreskrifter (jfr Luk 1:6), som de faktiskt gjorde, på samma sätt som den Heliga Familjen.  

I Kyrkans historia står den engelske munken och teologen William av Ockham (omkr. 1295 - 1349) tidigt för sådana avvikelser från den katolska moralteologin. Ockham har skapat begreppet ’nominalism’ och predikat en förpliktelsemoral.

Avvikelserna skulle komma till uttryck under det pågående Andra Vatikankonciliet (1962 - 1965) och bryta ut i schism under S:t Paulus VI och encyklikan Humanae vitae (1968) som trots olika påtryckningar stod fast vid Kyrkans obrutna tradition i den äktenskapliga moralens förklaringar. Man kan anta att den nu av många kritiserade ’Synodala vägen’ som drivits fram av den tyska biskopskonferensen under flera år, är en fortsättning på den kris som utbröt efter Humanae vitae. Läran i den viktiga och profetiska encyklikan visar på sambandet mellan den sexuella akten i äktenskapet och öppenheten för nytt mänskligt liv. Att förhindra prokreationen är ett missbruk av äktenskapets gåva och natur. Utnyttjande av den infertila perioden under månaden kan emellertid, när allvarliga skäl föreligger, vara moraliskt rätt och försvarbart.

NFP (Naturlig familjeplanering) kan alltså inte vara en ”ekologisk” ersättning av preventivmedel och p-pillret är inte svaret på överbefolkning. Många illa informerade katoliker misstror allt vad Kyrkan säger om utnyttjandet av den biologiska ägglossningsrytmen i den fertila kvinnans liv liksom tidigare generationer gifta katoliker misstrodde temperaturmetoden.  

Den naturliga familjeplaneringen är det moraliskt grundade beslutet mellan makarna att försöka undvika ett nytt havandeskap då allvarliga skäl föreligger och då makarna inte vill, eller kan, praktisera den fullständiga avhållsamheten.

Om makarna inte väljer avhållsamheten är de ändå bundna av den etiska principen om öppenhet för nytt mänskligt liv vid varje tillfälle, även om de är medvetna om att den biologiska lagen inte vid varje tillfälle kan möjliggöra ett nytt havandeskap. Det är kring denna princip som diskussionen kretsat sedan konciliet. Det har skett en polarisering i moralteologin som skadat de giftas möjligheter att ”leva rättfärdigt enligt Kyrkans bud och föreskrifter”. Kyrkans bud är Guds bud och vägledning för det kristna samvetet som inte är suveränt och inte kan skapa sina egna lagar.

De flesta polska moralteologer menar att läroämbetets undervisning och dokument har ett avgörande värde. Professorn i moralteologi och spiritualitet vid Universitetet Opole i Polen, Konrad Glombik, framhåller som moralisk grund det som påve S:t Johannes Paulus II säger i Veritatis splendor (Sanningens strålglans, 1993):

”Kyrkans magisterium lär i förkunnandet av Guds bud och Kristi barmhärtiga kärlek också de troende särskilda begrepp och föreskrifter och kräver att de betraktar dem i samvetet som moraliskt bindande. Läroämbetet utför dessutom ett viktigt övervakande arbete. Det varnar de troende för möjliga misstag som kan förekomma, även sådana som inte är klart uttalade, som när deras samvete inte kan erkänna det riktiga och sanna i de moraliska normerna som Kyrkan lär ut” (Veritatis splendor, nr 110).  

Därav följer att det finns ett tydligt moraliskt religiöst band mellan den judiska traditionen, som vi sett i fallet med Johannes Döparens föräldrar, och oss som katolska kristna. Att känna Gud och göra Guds vilja kan inte bara vara en sak för det andliga livet och den andliga läsningen, andakterna och vallfärderna. Att be till exempel rosenkransbönen och läsa fritt ur Bibeln är en hjälp för att leva efter den gudomliga lagen. Det är inte bönen som är lagen och det är inte Bibeln som är vägen. Det är anvisningar för heligheten men inte heligheten.

De bud som Kyrkan förkunnar och förklarar inom det moraliska området är inte bara ideal utan bindande föreskrifter. De måste alltså lydas och efterföljas. Vi är personer med ansvar för alla våra beslut och handlingar, varje dag, i varje valsituation.

Den katolska moralteologin kan alltså inte vara ett akademiskt bihang eller en överkurs för särskilt intresserade eller för specialister. Den är nödvändig för att leva det kristna livet inför Gud. De döpta och sakramentalt bekräftade upptäcker att Gud har lagt en lag i deras hjärta som de kan bejaka med sitt förnuft. Buden och föreskrifterna som Kyrkan förkunnar och vakar över är alltså nödvändiga för frälsningen.

                                                                                                              diakon Göran Fäldt