Är det rätt att be för schismatiker?

Kyrkohistorien innehåller tyvärr så svåra konflikter på trons område att splittring och fiendskap många gånger uppstått och att budet om den tjänande kärleken mellan systrarna och bröderna inte kunnat upprätthållas. Grundläggande är att schismatikerna hör till gemenskapen. Schismen – liksom heresin – kommer inifrån Kyrkan. Det är avgörande för Kyrkan hur hon i stort förhåller sig till de inre schismerna och heresierna. Jesus säger att ”varje rike som är splittrat blir ödelagt” (Matt 12:25).  

Det finns alltså en slags smärtgräns för hur stora olikheter i tron och moralen Kyrkan kan bära utan att hennes enhet går förlorad och hon utlämnas åt demonerna. Motstånd mot splittringen kan bli nödvändig för att enheten ska bevaras. Satans rike kan också splittras. Jesus säger ju: ”Om Satan driver ut Satan, splittras han. Hur skall hans rike då kunna bestå?” (Matt 12:26).

Stridigheter inom Kyrkan under historiens gång har ofta, men inte alltid, kunnat övervinnas och försoning ske; målet och förhoppningen är en återvunnen enhet i Kyrkan efter en verklig försoningsprocess, inom biskopskollegiet, bland prästerna och bland alla de döpta.

S:t Paulus talar därför i stränga ordalag till församlingen i Korinth som är splittrad: ”Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant” (1 Kor 11: 18).

 Paulus pekar också på den hierarkiska principen i Kristi perspektiv för enhetens skull: ”Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg” (1 Kor 12: 24-25).

Som Kristi apostel sammanfattar han sedan: ”Men i vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter” (1 Kor 1: 10). Det är alltså helt klart att splittring uppstod i delar av den unga Kyrkan men också att apostlarna, i det här fallet Paulus, motverkade det med hänvisning till Kristi enhet.

Det kan vi alltså i alla tider se, att svår splittring i ”tankar och åsikter” uppstår men att enheten har företräde framför de individuella önskningarna eller värderingarna. Vi ser det i Kyrkan i dag när ”olika läger” driver reformprogram som fjärmar sig från beprövad, accepterad lära och gemenskap.

 Schismatiker – liksom heretiker – har i allmänhet också den försvårande egenskapen att inte vilja ”ge upp” sina övertygelser. Det är när de angriper sina bröder och systrar med iver och hetta som frågan för alla i Kyrkan inställer sig:

”Är det rätt att be för schismatikerna?” De vill ju ha Kyrkan ”på ett annat sätt”. Innebär förbön för dem då ett visst samtycke med deras uppfattningar? Nej, kärlekens lag måste gälla också i dessa svåra fall! Man ber om välsignelse och sanningens ljus för schismatikerna – så som man ber för sig själv om Guds nåd och barmhärtighet. Enhet i Gud – inte anpassning till världen!

 Sådana personer eller grupper kan med rätta kallas schismatiker som säger sig inte vilja åstadkomma schism men som är missnöjda med traditionens ordning och föreslår förändringar. Schism är då en avsiktlig separation från enheten eller den kyrkliga gemenskapen. En fransk teolog understryker vilket ansvar sådana grupper eller personer tar på sig. ”En schismatiker är den som orsakar schism, antingen genom att driva på eller som ansluter sig till schismen genom övertygelse eller helt enkelt som ett givet faktum” (Yves Congar).  

Det onda med schismen är att det skadar Kyrkans enhet i Kristi kropp, hans mystiska lekamen. Vi har en Herre, ett dop och vi ska ha en tro. Trosbekännelsen är enhetens uttryck men Kyrkans liv är lika omfattande som själva livet och innehåller därför både bindande lära och tradition. Det är alla de viktiga frågorna som står mellan raderna i trosbekännelsen som är stridernas slagfält.

Familjernas enhet hör till stridsområdet. Jesus säger ju: ”Om en stad eller en familj splittras kan den inte bestå” (jfr Matt 12:25). I ett budskap från Guds Moder till syster Lucia i Fatima ”kommer den sista striden att handla om familjen”. I vårt katolska perspektiv måste vi vara tydliga och vittna om det sakramentala livet i äktenskapet och därigenom i familjen. Äktenskapets, livets och familjens helighet bildar en enhet i Kyrkan!

Ingen enskild kristen kan genomdriva förändringar i tron och traditionen. Det kräver det högsta ämbetets auktoritet. Därmed inte sagt att vi inte bör be för dem som driver sina övertygelser mot en splittring mellan bröderna och systrarna. Vi måste be för dem med Kristi kärlek och försöka övertyga dem om sanningen som finns i Kyrkans hela struktur.

Kyrkan är Guds redskap för människors frälsning och för att trovärdigt förkunna budskapet måste hon bära enhetens tecken, eftersom Kristus är en och inte flera. Att visa schismatiker vänlighet och kärlek innebär inte att man ansluter sig till deras övertygelser utan att man praktiserar Kristi lära. Det är alltså inte bara rätt att be för schismatikerna och heretikerna – utan en evangelisk plikt!

                                                                                                                  diakon Göran Fäldt