Göran Fäldt

Tanken att gifta män kan prästvigas för att lösa problemen med bristen på präster i många delar av den katolska världen kan för många verka klok och genomförbar, om folket ”accepterar” det. Påvens öppenhet för sådana framtida vigningar uppskattas på flera håll, till exempel bland de ortodoxa vars församlingspräster oftast är gifta. Påven har redan möjliggjort för katolska män av den östliga riten att vara gifta utanför deras patriarkat.

Det finns en del möjliga förklaringar till vad som skett och sker med katolsk tro i vår tid. Svenska katoliker från den lutherska och kulturprotestantiska bakgrunden (som var folkskolans uppdrag att implementera) måste på något sätt få ett erkännande i det svenska samhället som fullvärdiga medborgare och inte leva vidare som ghettokatoliker utan möjlighet till inflytande i samhället.

Be dem att avvisa alla tankegångar i Sten Heckschers utredning om framtidens behov av mänskliga organdonationer. Socialminister Strandhäll begärde för ett år sedan en ny utredning med anledning av det ökade behovet av mänskliga organ.

I en intervju med jesuiternas nyvalde general, fader Arturo Sosa Alcabal, av Giuseppe Rusconi, publicerad på bloggen Rossoporpora den 22 februari 2017, (översatt av Matthew Sherry för Sandro Magister, expert på det som sker i Vatikanen), har den exakta ordalydelsen i evangeliet ifrågasatts. I intervjun kommer frågan om förbudet mot skilsmässa upp. Alla vet vad Herren Jesus har sagt i Matteus evangelium 19, ”Det Gud sammanfogat får människan inte skilja åt” och ”Den som skiljer sig och gifter om sig begår äktenskapsbrott”.

En engelsk konvertit och senare katolsk präst skrev en versrad som kanske lockar till skratt men som på allvar avspeglar religionsbytet under första halvan av 1500-talet i England – en historia vi hos oss bara till hälften delar med de engelska bröderna och systrarna, eftersom vi aldrig fick ölet samtidigt: Heresy and beer came to England in one year

Vi firar fortfarande Påsk – den katolska trons största mysterium som enar oss i Kyrkans gemenskap. Vi får dessa underbara erfarenheter av vad det är att vara människa. Även om vårt språk, vår uppfostran och våra traditioner är variationer på samma tema som inte skiljer oss åt, så är det ändå så att vi ibland inte riktigt förstår varandras sätt att tänka, be och bedöma.

Paulus säger att vår tro saknar mening om inte Kristus uppstått från de döda. Katekesen styrker oss i vår tro när den förklarar ”Genom dopet deltar de troende som är förenade med Kristus redan i Kristi himmelska liv” (jfr Filipperbrevet 3:20). Ordet redan är här en uppenbarelse av vår tillkommande härlighet hos Gud.

Även svenska sekulariserade media tar intryck av de förändrade opinionsläget om den absoluta rätten till abort, särskilt i USA. Oron är så pass utbredd att den gör rubriker – visserligen oftast som varningar för en fundamentalistisk återgång till totalförbud – men också ganska så objektivt och ärligt rapporterande från den invändande sidan.

Bland vänner och bekanta från mitt gamla yrkesliv, grundskola och gymnasium, är det närmast en självklarhet att tycka att mänsklighetens värsta framtidsrisker stavas ”Befolkningsökning” och metoden för att avhjälpa detta globala hot stavas ”befolkningskontroll”.

Varför får så många gifta par problem, så svåra och så annorlunda problem, att en av dem vill ge upp livsgemenskapen? I de fallen håller inte tesen ”Att ta livet som det kommer”. I sådana fall har tron på Guds nåd kanske tunnats ut och upphört verka. Tron att ”Guds nåd är tillräcklig” (Andra brevet till Korinthierna 12: 9 - 10) har blivit otillräcklig i det individuella parets fall. Varför?