februari 2024

”Kan då Gud verkligen bo på jorden?” Det är Salomos frå­ga när han står i det nyuppförda templet i närvaro av Israels hela för­sam­­­­ling. Salomo vet att himlarna och him­lar­nas himmel inte kan rymma honom. Den verklige Gu­den är inte som avgudarna, de som människan själv gör och använder för egna syften. Salomos svar på sin egen fråga blir en bön. ”Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan…”. Bönen bygger på Guds eget löfte: ”Mitt namn skall vara där”.

Ljuset som lyser i mörkret. Det ljus vi bar i våra händer vid gudstjänstens inledande procession, ett ljus med en flämtande låga, är starkare än mörkret. Det ljuset symboliserar barnet i Symeons famn. Dess liv var hotat från början och slutade på ett kors, men visade sig vara star­kare än döden. Till det yttre såg man ingen skillnad mellan detta barn och andra barn. Men den gamle Sy­meon och Hanna såg. De hade inte glömt Jesa­jas profetia som vi hör­de under jul­natten för fyrtio dagar sedan: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila”. De flesta i de­ras sam­tid hade slutat hoppas.

Redan som ung blev Ansgar munk i Corbie i Frankrike. Han skic­ka­des till Corvey i Westfalen, Tyskland, vid den tid på 800-talet när kyrkan började sträcka sig mot Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor fram­­­gång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sek­ler innan de frön som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ans­gar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.