april 2021

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Så frågar den etiopiske hovmannen. Han hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron och är nu på hemväg efter en pilgrimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han förstå utan att någon vägleder honom?

Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och Kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Mot sin vilja blev han vald till abbot och senare till ärkebiskop av Canterbury. Han förundrades över det hans för­nuft visade honom. Gud är ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Genom sin tanke fann han att Gud är ”liv och ljus, vishet och godhet, evig salighet och salig evighet, och att han är detta alltid och överallt”.

Stefanos ord väcker ursinne hos dem som lyssnar till honom. De stenar ho­nom. Är det så illa ställt med människan, hon som gärna tror att hon står på det go­das sida? Varför avvisar hon dem som vittnar om sanningen? Men inte ens då sätter Gud punkt. I sin Herres efterföljd över­läm­nar Stefanos sin ande och ber: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”.

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kun­­de hävda sig mot ”visdo­men och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickades fals­ka vittnen fram för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som återvänt från diasporan till Jerusa­lem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville be­hålla det invanda. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om.