Predikningar Ingmar Svanteson

Benedictus´ lärjunge Maurus är mest känd för att han gick på vatt­net när han räddade sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna. Benedictus märker det i sin ande. Han ropar på Maurus och befaller honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.

Vägledning, yttre och inre. Mer än någonsin behöver människan vägledning. Det är in­te svårt att få in­for­mation, men svårt att urskilja och bedöma. Hur ser jag vägen klart? Det är inte predikantens uppgift att analysera världsläget. Hans uppgift är att förkunna evangeliet. Det svarar inte på alla frå­gor, men det tänder ett ljus. Vad säger det evange­lium vi nyss har hört? Johannes Döparen står där med två av sina lärjungar. Han vittnar om honom som skall komma efter honom, ett ljus som skall lysa i männi­skornas mörker. Då kommer Jesus gående.

”Meningen med vår fri­het är att ta emot sanningens gå­va.” – Så säger den helige Hilarius, biskop av Poitiers i Gallien på 300-ta­let. Hilarius hade ett ouppgivligt krav i sitt sökande. Livet måste ha me­ning. Det kan inte sluta i förintelse. Men varken filosofi el­ler oli­ka religioner gjorde honom tillfreds.

”Vill du, så kan du göra mig ren.” Den spetälske faller på knä. Han tror på Jesu makt att bota. Nu vädjar han till Jesu vilja. Jesus grips av helig vrede, riktad mot den destruktiva makten. Han rör vid ho­nom och säger: ”Jag vill. Bli ren!”

Samuel låg och sov i templet när Herren kallade på honom. Han trodde först att det var prästen Eli som ropade. Han be­hövde hjälp för att ur­skilja Herrens röst. Ingen kan leda sig själv. Av prästen fick han rådet att svara när rös­­ten ljöd på nytt: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. Jesus går själv undan till ”en enslig plats, och där bad han”. Det gör han för att ge oss ett exempel.

”Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.” Det är prästen Elis svar till Hanna när han förstått hennes nöd. Hon bad länge inför Herren. Hon talade i sitt hjärta och när Eli tror att hon är druc­ken säger hon: ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvin­na”.

Döpta till glädje. Vi har firat jul, Kristi födelses fest. En vecka senare firade vi barnets jungfruliga mo­der, Maria, Guds Moder. Igår följde vi de första hedningarna till det nyfödda barnet. Idag firar kyrkan sin Her­res dop. Inte för att Jesus behövde döpas, utan för att vi skulle förstå varför han föddes. Han föddes som ett män­­niskobarn, för att vi skulle födas som guda­barn. Det sker när män­niskan döps.

Vägvisare till den stora glädjen. ”När de vise männen såg stjärnan fylldes de av stor glädje.” Så berättar evangelisten Matteus. Hans kollega Lukas berättar vad herdarna fick höra un­der julnatten: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket”. Idag, tret­ton dagar senare, hör vi hur de tre stjärntydarna fylldes av den glädjen. De leddes av stjärnan från sitt hemland, för­modligen Babylonien, först till Je­rusa­lem, sedan till Bet­lehem och den plats där de fann barnet och dess moder. Redan profeten Je­saja hade för­utsagt det: ”Vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bä­va och vidga sig”.

”Vi har gått över från döden till livet.” Genom att älska sin nästa går människan över från dö­den till livet. Kain, som slog ihjäl sin broder, ställde sig på dödens sida. Men döden börjar redan i brist på kärlek. ”Den som inte älskar är kvar i dö­den.” Den som hatar tuggar i sig dödligt gift.

Evangelisten Johannes berättar, långt efter att det skett. Han kommer ihåg viktiga repliker och avgörande steg. Döparens ord om Jesus som Guds lamm får två av hans lärjungar att följa efter Jesus. Denne frågar ”vad de vill” och får motfrågan: ”Var bor du?” Svaret lyder: ”Följ med och se”. I koncentrat beskrivs människans väg till tro. Människan kallas, men måste själv svara. Hon kan bejaka, men kan också avvisa eller non­chalera den kallande rösten.