Predikan 26 söndagen under året 2025

Amos 6: 1a, 4-7; Ps 146: 7-10; 1Tim 6: 11-16; Luk 16: 19-31

Evangeliet om den rike mannen och Lasaros

Evangeliet om den rike mannen och Lasaros är inte bara allvarligt, det rymmer också ett glädjande budskap. Dessutom är det vackert. Det har lämnat spår i konst och litteratur. Lasaros´ namn hör vi i ordet lasarett. Evangeliet om den rike mannen och Lasaros är en del vår kultur.

Evangelisten Lukas målar upp en kontrast mellan den rike mannens lyx och den fattiges elände. Den rike är klädd i fenicisk purpur och egyptiskt linne, medan den fattige är nästan naken och inte kan värja sig för de halvvilda hundarna. Han kunde inte ens sitta. Evangelisten säger att han låg vid den rikes port. Inte ens resterna från den rike mannens bord får han att äta. Så dör de båda. Detta har de gemensamt. Men efter döden byter de roller. Den rike plågas i dödsriket, medan den fattige av änglarna förs till Abrahams sköte - den högsta lycka en jude kunde tänka sig. Bilden har följt med in i det kristna begravningsritualet. När kistan bärs ut ur kyrkan vid en katolsk begravning sjunger vi: ”In i Guds paradis må änglarna föra dig… må du med Lasaros, som här var fattig, få evig himmelsk vila”.

Vad är budskapet i detta evangelium? Ett första svar är självklart. Evangeliet vill öppna våra ögon så att vi ser de fattiga och bistår dem. Det är lätt att blunda.

Men evangeliet är inte bara en moralisk appell. Det märks i samtalet mellan den rike mannen och Abraham. Den rike ber om lite vatten för att få lindring i sina plågor, men får som svar att han fick ut sitt goda medan han levde, liksom Lasaros fick sitt onda. Nu får Lasaros tröst medan den rike plågas. Det är kusligt, men rättvist.

Svaret är slutgiltigt och går inte att överklaga. Det finns en klyfta mellan dödsriket och Abrahams sköte som inte kan passeras. Människan är på väg till något slutgiltigt. Detta mitt eviga öde avgörs här i tiden. Det är endast här i tiden som människan kan omvända sig. Det är här i tiden som evigheten avgörs. ”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.”

Berättelsen går ytterligare ett steg. Den rike mannen ber att hans bröder ska varnas, men får detta svar av Abraham: ”De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.” Men den rike tror sig veta bättre än Abraham: ”Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.” Hans argument avslöjar hur han tänker. Hon tror att det ovanliga och sensationella är starkare än Guds ord. Den rike mannen var inte bara blind för den fattige Lasaros, han var också döv för Mose och profeterna. Han kunde mycket väl gå i synagogan och offentligt visa sin vördnad för Mose och profeterna. Men han hörde inte, åtminstone inte med hjärtats öra. En av profeterna, Amos, hörde vi i första läsningen. Han ropade ve över dem som hade det makligt på sina soffor och drack vin ur stora skålar, men inte bekymrade sig om folkets skada. Paulus kallar ”kärleken till pengar” för ”roten till allt ont”. Girighetens last gör oss döva för Guds ord. Oviljan att höra Guds ord gör oss blinda för de fattiga. Det är detta motsträviga hjärta som måste botas här i tiden, ty hjärtat tar människan med sig till andra sidan. Och då är det för sent att omvända sig.

Jesus själv talar ofta om dem som kräver tecken. Han säger att de inte ska få något annat tecken än Jonatecknet, det tecken som är han själv och hans ord. När Jesus i Betania uppväckte sin vän Lasaros ur graven var det förvisso många som kom till tro, men inte alla. Andra fattade beslutet att röja både Jesus och Lasaros ur vägen. Redan kyrkofadern Origenes frågar sig om det inte är därför tiggaren i vår berättelse bär namnet Lasaros.

Skillnaden mellan tron och otron blir tydlig. Otron söker tecken och bevis, men bär på ett inre motstånd mot ”Mose och profeterna”, de tecken som Gud ger. En gång frågade man Jesus vad man skulle göra för att utföra Guds verk och han svarar:

”Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt.” Människan behöver inte fara upp till himlen eller ner i avgrunden för att hitta sanningen, säger aposteln. Ordet har kommit människan nära - det vill säga trons ord, det som aposteln förkunnar.

Tron är just detta, att bejaka den sanning som Gud har uppenbarat och som hans heliga och apostoliska kyrka förkunnar. Människan måste böja sig för den sanning som Gud har uppenbarat och som han själv är garant för. Den rike och högmodige måste bli fattig för att ta emot trons gåva. Förnuftet får med sin vilja bejaka den gudomliga sanningen. Den ödmjuke får sina ögon öppnade både för sanningen och för den fattige utanför sin dörr. Hon kan vittna med den rätta bekännelsen och dela med sig av den största rikedomen.

När människan blir stilla och vänder sitt öra till Guds ord, så upptäcker hon att Ordet inte bara är en sträng domare, utan en barmhärtig och livgivande kraft, som ingjuts i hennes hjärta. Aposteln säger att det är den helige Ande själv, som ingjuter sin kärlek i våra hjärtan, kärleken både till Gud och till den fattige. Den nyskapar henne och vidgar hennes hjärta, så att hon kan löpa Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma. Så blir berättelsen om den rike mannen och Lasaros ett glädjande budskap.

Som gårdagens helgon den helige Vincentius säger: ”Kärleken står högre än alla regler. Allt måste vara inriktat mot kärleken. Hon är den verkliga härskarinnan. Vad hon bjuder måste vi göra”. Amen.

pater Ingmar Svanteson