Predikan 18 söndagen under året 2025

Predikan 18 söndagen under året 2025

Pred 1: 2; 2: 21-23; Ps 90; Kol 3: 1-5, 9-11; Luk 12: 13-21

Kära bröder och systrar i Herren,

Det är just i tider av kriser och osäkerhet som vår tro på människans värdighet sätts på prov. Som alla kristna tycker vi mycket om S:t Paulus’ ord till kolosserna (jfr 3:11) om Kristus som blir allt i allt och i alla så att ras och etnicitet inte delar upp oss i olika läger utan förenar oss. Vi är alla människor skapade av Gud och lika Gud. Vad ska då skilja oss?

Dagligen hör vi att medmänniskor sveps bort utan möjlighet till räddning och det är svårt för oss att leva normalt när andra inte kan det. Vår bön måste vara den att vi inte inleds i frestelse att ge upp eller slutar be om fred och försoning bland människor, bland greker, judar, palestinier, ryssar och ukrainare. Vi ber att Gud ”låter oss känna hans närvaro i bönen” (jfr Laudes 18 söndagen).  Gud talar också till oss alla idag genom sitt ord. Vårt liv har alltid en mening som är större än det fysiska och materiella. Guds kärlek är som flammor av eld. Den slukar upp all ondska och fyller hjärtat med nytt hopp och ny förtröstan. Historien lär oss att Gud alltid har sista ordet. När kloka människor gör galna saker utan att vilja det, är det ändå alltid till Gud vi måste vända oss om hjälp och råd. Guds kärlek till människan övervinner tidens kriser och hjälplöshet, om vi bara vill lyssna.

Men människan måste använda sin förmåga till det goda och vara till hjälp i andras nöd. Lukasevangeliet varnar för att bara tänka på den själviska nyttan. Om hon så skulle vinna alla fördelar och all framgång så är det ändå ingenting värt om hon saknar kärlek och omsätter den i praktiken. ”Akta er för habegäret”, säger Jesus till dem som ber honom att skifta arvet mellan två bröder (Luk 12:13).

Det är en så typisk mänsklig situation. De som står varandra nära är kvar i vänskapen för att utvinna något för sig själva. Det är inte bara egoism, det är något värre. Det är avundsjuka som den som fanns mellan Kain och hans bror Abel (1 Mos 4). Fastän de var bröder kunde Kain inte låta bli att slå ihjäl sin bror som arbetade och tackade Gud för frukten av sitt arbete.

Är det inte just detta vi ser idag när bröder dödar varandra och bekämpar varandra. Det är inte bara en fråga om övergrepp, det är en fråga om skam. Hur länge måste nu människan skämmas för sina gärningar som hon har ansvar för? Skall Gud straffa dem Han älskar för rättvisans skull? Skall Abrahams söner och döttrar, vi troende, se ett nytt Sodom och ett nytt Gomorra förbrinna och läggas i aska?

Nej, kära bröder och systrar i Herren Jesus, vi har kärlekens vägar att vandra och vad som än händer, kommer vi att övervinna det onda och slippa undan den slutliga skammen, den som säger, ”O min Gud, vad har jag gjort, vad har jag gjort mot dig och mot min broder, som du har gett mig att älska?”

Predikaren i första läsningen har förstått meningen med de goda avsikterna och varnar för tomheten i livet för den orättfärdige. ”Ty också den som har strävat med klokhet, insikt och framgång måste lämna vad han äger åt en som inte har lagt ned någon möda på det”, säger Predikaren (Pred. 2:21)

Är det inte det som händer i till exempel Gaza? Människor, som har byggt upp sina liv för familjerna med arbete och klokhet, förlorar det till dem som inte har förtjänat det. Så kan ske både i det stora och i det lilla. Vi måste vara på vakt mot Kain inom oss. Hans liv är som tomheten och det stora eländet som Predikaren talar om. Också detta är Guds ord och undervisning. Lukas talar om samma sak: ”Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig och allt du lagt på hög, vem skall få det?” (Luk 12:20).

Alltså kära medkristna, låt oss med lugn och gott samvete bygga upp det som år gott inför Gud som gett oss allt att förvalta. Gör vi rätt inför Gud skall vi få vår lön i himlen. Vi slipper den eviga skammen därför att vi bestämt oss för att vandra kärlekens väg i Kristi efterföljd. Gud uppehåller allt. Han låter oss känna sin närvaro i vårt liv. Amen.

diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran Fäldt

 

Göran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han har i många år varit ordförande i Katolska utskottet för äktenskap och familj (KUÄF), som nu heter Familjeutskottet (FU) från nyåret 2023. Diakon Göran fortsätter nu som ledamot men inte som ordförande. 

Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året  förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område.

Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2012 och är för närvarande engagerad i det nordiska familjerådet som utbyter erfarenheter och diskuterar utvecklingen i stiften på familjeområdet.

Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta haft tillfälle att stödja människor i nödsituationer och kunnat förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Han är inte längre aktiv i Caritas lokala arbete.

Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med artiklar och bloggar i Katolskt Horisont och skriver ibland debattartiklar i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus’ katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982.

Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och har suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.