Gillar, gillar inte, vill, vill inte, tycker, tycker inte, vill ha, vill inte ha…
Det här är det grovmaterial Herren vår Gud och Skapare som själavårdare börjar med i vår motsägelsefulla natur. Det är inte bara vår ”natur” som uttrycker sig så. Man kallar det också ”samvetet”.
Samvetet är i högsta grad missförstått. Samvetet har, som Allan Bloom påpekat (The Closing of the American Mind, 1987), blivit en ”slags stark känsla, en intuition, en ärlig åsikt”. I katolska kretsar ”flyttades tyngdpunkten i moralteologin genom en viss allergisk motvilja bort från lagen i riktning mot personlig frihet, individen och ”samvetet”, skrev han också (jfr Tre påståenden om äktenskapet, Katolska utskottet för äktenskap och familj, 2011).
Lagen, buden, naturlagen, började betraktas med misstänksamhet, som om de begränsade den mänskliga friheten. I ledande katolska kretsar förbehöll man sig ”rätten” att tolka omständigheterna kring de absoluta normerna, de som är katolsk lära, till exempel den äktenskapliga troheten, det ofödda livets helighet och värdighet, och i närtid, frågan om det biologiska könet.
Det egna samvetet blev ”högsta domstol” och katoliker kunde vara lika goda katoliker om de vägrade normerna för sexualiteten i äktenskapet. P-piller, sterilisering, skilsmässa, abort underställdes det enskilda ”samvetet”. Många präster gjorde sig till budbärare för en ny moralsyn. De vilseledde, några var falska profeter.
När Paulus VI undervisade genom encyklikan Humanae vitae (1968) och Johannes Paulus II om proportionalismen i Veritatis Splendor (1993), utbröt en storm av kritik i ledande katolska kretsar som också besvarades av ortodoxt trogna katoliker. De tystades emellertid ned.
Bara ett exempel: pedagogiska nämnder i stiften skrev efter Konciliet nya texter om första heliga kommunionen och tog bort kravet på bikt. Sedan har det återkommit, men under en tid såg man inte några skäl för att behöva bikta sig som barn, eftersom man blivit skeptisk mot buden, normerna och det kyrkliga läroämbetet.
Samvetet hade reducerats till gilla, inte gilla, vilja, inte vilja, tycka, inte tycka, vilja ha, inte vilja ha… eller ”jag tänker så…”
Men man ska inte förneka sin natur. Men man ska inte heller låsa in sig i den eftersom den är skadad av arvsynden och opålitlig. Vår natur är grovmaterialet vår Gud och Skapare använder sig av som själavårdare i vår motsägelsefulla natur. Han gör det med sin gudomliga kärlek och målmedvetet. Som skulptören med sitt marmorblock använder Gud det större järnet och hammaren eftersom det behövs först, sedan de små mejslarna eftersom de också behövs.
Marmorblocket undrar ”Vad ska det bli med mig och av mig?” och sedan, ”När och hur ofta ska jag bikta mig?” ”Vad är det att vara människa?”
Tiden går, och till slut står motivet där i all sin inneboende skönhet. Gud vill vår helighet. Vi står där och tänker tillbaka: Vad var det jag hörde? Var det min egen röst eller var det en röst från himlen som sade: ”Gör det” och ”Gör det inte”. Det var handlingarna som huggjärnet och mejslarna i Guds hand ville komma åt.
Profeten Malakis ord (3:2) om guldsmedens eld och valkarens såpa säger oss också vilka krafter som behövs för att ”förädla” människan. Vi måste förstå att samvetet är den dyrbaraste gåvan vi fått som människor. Vi har rätt att följa det. Vi kan förföljas, straffas och hindras att följa det, men vi har alltid rätten och möjligheten som människor att förstå meningen med samvetet och att formas av det i lydnad mot Gud och buden.
Samvetets roll är att spela med på gärningarnas planhalva. Rollen är att avvärja alla onda gärningar och uppmuntra alla goda. Samvetet hör till förnuftet. Känslorna hör till tyckandet, viljandet och habegäret till samvetet. Alla troende måste lära sig att urskilja jagets känslor från förnuftets möjlighet till rätt val av handling.
diakon Göran Fäldt
