100 000 deltagare i Pride är en trend, men inte mer
Priderörelsen är inte representativ för vad folk i allmänhet tänker. Den är visserligen stark men inte möjlig utan de moderna preventivmedlen som skiljer sex från barnafödande och föräldraskap. Den unga generationen är sedan länge formad av en sådan sexualsyn och lever i dess konsekvenser. Den är stark som en sekt där avvikande åsikter är uteslutna. Att som vi katoliker säger, att sexualiteten bara hör hemma i äktenskapet, har ingen betydelse för generation ”fritt sex”.
När anglikanska Lambethkonferensen kring 1930 överlät preventivmedelfrågan till de troende själva, svarade Pius XI med encyklikan Casti Connubii 1931 om etiken inom det kristna äktenskapet. När trycket från teologer inom Kyrkan för en förändrad sexualmoral sedan p-pillret uppfunnits ökade, svarade S:t Paulus VI med encyklikan Humanae vitae 1968. Kyrkan genomlevde en auktoritetskris. Jag har i ett stort antal artiklar och inlägg försökt visa hur profetisk denna encyklika från läroämbetet är. När nu ledningen för Svenska kyrkan inledningstalar på Prideveckan 2025 i Stockholm, och på alla sätt vill vara inkluderande, strider det mot vår egen religion och bryr sig inte om de ekumeniska svårigheter det medför. Det är som om moralteologi inte har med ekumenik att göra!
När man från deras sida menar att det finns ett ”tydligt samband mellan kristen tro och hbtqi”, accepteras det som en moralisk sanning, utan hänvisning till Bibeln eller teologisk forskning. Det måste väl ändå vara avvikande i jämförelse med traditionell luthersk evangelisk tradition? Den har alltid varit knivskarp och baserad på biblisk grund. Nu byter man tydligen sida. Hela inställningen har då istället fått karaktär av identitetsreligion eller identitetspolitik.
Talar man nu i Sveriges största samfund om "kärleken som könsneutral" eller viger samkönade i kyrkliga vigslar, måste vi själva på nytt ta till oss den kontinuerliga katolska undervisningen och hålla fast vid den, så som Pius XI gjorde på 1930-talet. Jag ber ofta att Svenska kyrkans ledare inser sitt misstag och återvänder till sanningen, ty den är den enda som ger sann frihet. Samhället måste vila på sanningens grund. Prideideologin är heretisk i grunden och syndfull i praktiken. Fortsätter det på detta sätt kan vi vänta oss ett nytt Sodom och Gomorra. Den kyrka som står på berggrunden kommer att vara en Noas ark för överlevnad. Vi måste göra rätt val! Om Prideveckans ledare talar om ”kärlek för alla” och att man kan ha vilken sexuell identitet man vill, eftersom ”kärleken är könsneutral”, då måste vi ta till oss den kontinuerliga katolska undervisningen och hålla fast vid den, så som Pius XI gjorde på 1930-talet. Svenska kyrkan i Sverige är visserligen inte ensam om att viga samkönade och godkänna homosexuella handlingar men praxis på annat håll gör inte valet mer trovärdigt. Det är fel kriterium för sanningen. Stiftet Fulda i Katolska kyrkan i Tyskland är inne på samma linje och utsätter de troende för risken att tillhöra en kyrka som bryter sig loss för sin katolska grund.
Den här officiella inställningen har mycket starka ideologiska drag som påverkar synen på äktenskap och familj. Det kan inte uteslutas att åsikterna ingår i förklaringsgrunden till de sjunkande födelsetalen i hela västvärlden. Vad än förklaringen är till att fertila kvinnor i Sverige föder sent och få barn kommer det att påverka hela samhällsutvecklingen negativt.
Det finns talande undantag. Färöarna har Europas högsta födelsetal för fertila kvinnor. Här betyder familjerna mycket mer och även religionen. Man håller på äktenskapet som grund för parens liv och samhällets. Men tecken finns att det vänder neråt och följer tendensen i övriga världen. Sydkorea och Japan är exempel på länder som är på väg att gå under. De unga vill inte ha barn men vill ha ett rikt liv med goda inkomster. Det är dessa förändringar som nu drar till sig forskarnas intresse. Vad är egentligen orsaken till de allt lägre födelsetalen? Det kan väl inte bara handla om ”karriären”?
En befolkning befriad från Pride och oregelbundna parrelationer, och därefter fritt omformulerade familjedefinitioner, mår på alla sätt bättre i längden. Det tycks ändå inte hjälpa samhällen som Färöarna. Deras unga lockas tyvärr av det avlägsna storstadslivet och alla dess frestelser och har börjat fly bort hemifrån. Färöarna blir då en symbol för civilisationens aftonland.
Våt familjesyn är inte bara "kärnfamiljen" utan alla som är närmare släkt med varandra. Med giftesmålen kommer andra att bli med i släkten och familjen utökas och skriver sin nya historia. Den enskilda familjen i sitt hem bildar en "hemkyrka" som är en del av den lokala församlingen. Det är grunden för ett gott och blomstrande samhälle.
För att göra djupgående insatser för att främja förutsättningarna för äktenskap och familj behövs en ny barnfamiljeskattelag som lyfter upp de giftas betydelse och ger dem möjlighet till boenden som passar flerbarnsfamiljer. Det kommer inte att räcka med utökade rutavdrag. Sådana beslut från politikernas sida är bara fortsättning på den familjepolitik som försatt oss i denna obalans. Familj måste vara en huvudsak, inte ett senare särintresse.
Om försvar och infrastruktur får kosta vad det vill, varför skulle inte familjelivet få kosta för staten? Familj ger liv och ny energi, försvar ger kulor och uniformer, vägnät ger transport. Det är ett tort bröd för hungriga magar. Pride är ett bubbel som smakar en stund och sedan får en besk eftersmak. Men det är bara en trend och inte vad folket egentligen vill ha.
diakon Göran Fäldt
