Förkastelsekulturen – en betraktelse till S:ta Birgittas av Vadstena himmelska födelsedag
Om det är något skilsmässan från Kyrkan på 1500-talet, och senare införandet av den ”rena läran”, gett oss i Sverige, så är det en förkastelsekultur. Vad jag menar är att ingenting av det som fanns, och det som folk hade gemensamt, skulle få finnas kvar efter religionsskiftet och efter arvsfurstedömets införande. Något annat skulle komma i stället.
Vad detta andra var gick inte att definiera men skulle vara något bättre och som det inte skulle gå att invända mot. Allt det gamla var underkänt och måste förnekas. Man skulle inte få påminna om det gamla, det som varit i flera hundra år och som fungerat, utan det skulle glömmas bort. Klostren stängdes. Prästerna gifte sig. De troende anpassade sig – som Kristina Gyllenstierna. Eller gjorde det inte – som drottning Kristina.
Det betyder att allt som inte hörde till det ”nya” och ”bättre” förkastades. Vi fick en stark och myndig indoktrinering som höll det gamla utanför. Så fort något i fortsättningen skulle utmana det ”nya”, förkastades det. Om den heliga Birgittas himmelska uppenbarelser skulle man inget veta. Det man kunde veta var hur ordensdräkterna skulle sys och i vilket material.
Som om det handlade om en smitta, eller en allians med onda krafter! Det enda som godkändes var den odefinierade renheten och det ovillkorliga bejakandet av det ”nya”.
Landet slöt sig mot yttervärlden och berättade segrarens historia för de nya generationerna. Det enda i det gamla som kunde accepteras var det som i sig ansågs bära fröet till det nya som kommit för att stanna kvar för alltid. Något i det katolska pekade undantagsvis fram emot det lutherska.
Styrkan i det nya var förkastelsen. Vi fick en förkastelsekultur som fortfarande lever sin odefinierade överlägsenhet. Vi vet inte vad vi får säga och tycka men förstår när vi ska avvisa och förkasta. Vi kan inte klaga på något eftersom det skulle tyda på att det ”nya”, och absolut ”rena”, innehöll fel eller brister. Alla sådana antydningar måste med samma regelmässighet förkastas.
I denna förkastelsekultur uppstår så en identitet som är känslogrundad inom landets gränser. Att bryta sig ut ur den nya kulturen väcker misstankar. Är man i så fall svensk?
Till förkastelsekulturen hör samtidigt respekten för det annorlunda men bara som stöd för den nya renheten. Det kan förstås att någon kommit under inflytande av utanförkulturer. Om det växer till en fri uppfattning, som skiljer sig från det ”nya” och oidentifierade gemensamma, måste det avvisas – men med tolerans och artigt tillmötesgående. Det är förkastelsekulturens egen logik.
Det som är Kyrkans gåva till samhället, visheten, sanningen, friheten och samvetsfriheten, kan inte tas emot utan måste avvisas som ett hot mot ”den nya enheten” i samhället. Det positiva i vårt samhälle kan bara vara det som konsekvent förkastar den gamla tron och det gamla gemensamlivet i den katolska kristendomen. Det bildar positivt den nya värdegrunden i den bibliska kristendomen. Här uppstår nu i våra dagar en djupgående spricka mellan Bibel och det sekulära inflytandet. Är det ett omöjligt vägval som skall göras?
Det är en historisk och politisk omöjlighet att Sverige skulle bli katolskt igen. Luthers nya lära innebar en ”evig skilsmässa” med den katolska tron och läran. Även om den katolska tron skulle etablera sig igen i vårt land, skulle den förkastas. Vårt land har fått ett antikatolskt vaccin med kulturen och den statliga anknytningen.
Men det är bara den katolska tron och läran som kan ge folket visheten och meningsfullheten det har utlovats av Kyrkan. Samtidigt kan de som försöker undkomma förkastelsen inte vinna.
Strindbergs ungdomsdrama ”Mäster Olof” var ett religiöst och historiskt uppgörelsedrama av stort identitetsvärde. Men ingen ville egentligen att det skulle uppföras på scenen. Det hade en farligt subversiv framgång på Nya Teatern i Stockholm 1881 men skulle aldrig kunna försona landet med Kyrkan och svensk katolsk historia.
Turerna kring ”Mäster Olof” var ett exempel på förkastelsekulturen. Vad vi i Sverige har ärvt är den oövervinnerliga stoltheten i att förkasta allt omkring oss och vara andligt alliansfria. Vad kan då våra helgon, inte minst S:ta Birgitta, betyda med sin himmelska förbön för vårt land när samma land förkastar dem? Jag tror det alltid – mycket!
diakon Göran Fäldt
