maj 2020

Påven Gregorius den store skickade ut fyrtio munkar för att evangelise­ra England. Missionen bar frukt. Deras ledare, den helige Augustinus, blev den förste ärke­bis­kopen av Canter­bu­ry. I lära och liv förmedlade han den apostoliska traditionen. I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur traditionen förs vidare till näs­ta generation. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha uppsikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”. Det är den så kallade ”apostoliska successionen”.

Jesu avskedstal får en slags fortsättning i Pauli avskedsord till de äld­ste och troende i Efesos. Paulus, på väg till Jerusalem, vet att bo­jor och lidanden väntar ho­nom. Han säger det inte uppgivet. Hans eget liv har förlorat sitt värde för honom: ”jag vill fullbor­da mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”. En frihet skymtar fram. Det var samma frihet som Gregorius VII tusen år senare häv­dade för hela kyr­kan, libertas ecclesiae, Kyrkans frihet. Kyrkan måste stå fri från värl­d­slig in­blandning. Hon måste för­bli ”fri, kysk och katolsk”.

Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (Eng­land, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bed­­jande, läsande, lärande, skriv­ande ”. Han förenade kunskap om bibeln och kyrkofäderna med histo­riskt vet­ande. Han skrev Englands kyrkohistoria, ett av tidens viktigaste historiska verk. 1899 utnämndes han till kyrkolärare. När Paulus i trakten kring Efesos möter lärjungar som ba­ra blivit döpta med ”Johannes-dopet”, undervisar han dem och de låter dö­­pa sig. Den helige Anden kommer över dem och de talar med tungor och profeterar.