Predikningar

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Han hänvisar till sin herres förmenta stränghet, men den ursäkten håller knappast. Hans herre kallar honom ”en slö och dålig tjänare”. Han gjorde inte ens det han kunde ha gjort. I Benedictus regel tas en markant hänsyn till de svaga.

Vad är kyrkans profetiska kallelse när vi hör dagens evangelium? ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med…” Vad säger den profetiska kyrkan om dagens samboförhållanden, otillåtna äktenskap och homosexuella relationer? Det som bara för kort tid sedan erkändes som norm, har idag förvandlats till något som inte ens får nämnas.

Augustinus hade genomskådat manikeismens spekulationer. Hans sökande hade fört honom till trons förgårdar. Han påverkades och berördes av Ambrosius förkunnelse och av liturgins skönhet. Han var omgiven av kristna vänner, vars redbarhet och ärlighet han beundrade och avundades. Men det avgörande fattades. Han gråter över sitt elände. Det är då han hör en barnröst ropa: ”Tag och läs! Tag och läs!” Han tar det som ett rop från Gud och slår upp bibeln och ser sitt hittillsvarande liv beskrivet: ”otukt, orgier och festande”, följt av den avgörande maningen: ”Ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks”.

Kyrkan kommer ihåg Augustinus mor Monika, hon som länge fick be för sin vilsegångne son. Själv menade Augustinus att Monicas förböner spelade en avgörande roll för hans omvändelse. Kyrkan ber denna dag: ”Gud, de sörjandes tröstare, du tog emot den heliga Monicas tårar som en förbön för hennes son…”.

Paulus hade pryglats och förödmjukats i Filippi. Såren kan inte ha hunnit läka när han kom till Thessalonike. Aposteln liknar sin apostoliska verksamhet i Thessalonike vid hur en mor sköter om sina barn. Från ett senare skede hör vi i evangeliet Jesu skarpa verop över de skriftlärda och fariséerna. Kyrkan behöver påminnas av sin Herre för att inte fastna i utsidans detaljer och försumma det viktigaste i lagen: ”rättvisa, barmhärtighet, trohet”.

”Gud älskar er”, skriver Paulus i sitt första brev till de kristna i Thessalonike, kanske den äldsta texten i Nya Testamentet, skriven från Korinth år 49 eller 50. Brevet glöder av apostolisk värme och glädje. Aposteln minns hur thessalonikerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt ”med kraft och helig ande”.

Den goda kampen. ”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta idag en ickefråga, eller nästan anstötlig. Om det överhuvudtaget finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna portarna för alla som knackar på. Här finns ingen fråga alls, snarast upplevs det som en rättighet för den människa som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid varit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga.

Moabitiskan Rut har kommit till Betlehem med sin svärmor Noomi. Det är skördetid och Rut ger sig ut för att plocka ax. ”Och det hände sig så för henne” berättar författaren till Ruts bok. ”Det hände sig” att åkerstycket hon kom till hörde till en viss Boas. Var det en tillfällighet att hon kom till hans åker, en slump? Fatalismen dyker upp om man inte är på sin vakt. Fatalism är motpolen till tron på att människan själv gestaltar sitt öde.

Det är frestande att skaka på huvudet och skynda förbi den kusliga berättelsen om Jefta och hans dotter. Jefta var förskjuten från sin familj och från folket. Ändå ställde han sig till förfogande när folket bad honom att leda dem i striden mot Ammoniterna. Om Herren ger honom seger lovar Jefta att offra den som först möter honom vid hemkomsten. Den som kommer emot honom är hans dotter, hans enda barn. Jefta river sönder sina kläder och ropar ut sin förtvivlan.