Predikningar

Den kärva vägen till glädje. De flesta partier och organisationer, ibland också kyrkor och samfund, lägger ner stor möda på att göra sitt budskap attraktivt och lockande. Jesus tycks vara tämligen ointresserad av sådant. I dagens evangelium verkar han snarast skrämma bort de ”stora skaror” som följde honom. En förklaring behövs. När han talar om att ”hata” sin familj och sina närmaste, betyder det inte att tycka illa om dem, utan att de inte får ha den första platsen. En annan evangelist uttrycker det så: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig”. Trots det är hans ord svåra att höra. Den gamle Symeon med Jesus i sina armar har redan förutsagt det: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse”. Hur kan Jesus med ett sådant program få någon enda lärjunge?

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Paulus påminner dem om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall ”fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt”. Hur det går till ser vi när Jesus tar apostlarna i sin tjänst.

Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till förfogande. Med Paulus kunde han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”. Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktarna/spanarna hos profeten Hesekiel, som skulle upptäcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett ”högt ställe”, så att de kunde se.

Paulus talar i Thessalonikerbreven om Herrens återkomst, om ”Herrens dag”. Den skall komma som en tjuv om natten. För Benedictus och de monastiska fäderna handlar det inte bara om en kosmisk framtid. Frågan byter tempus. Futurum blir presens. Kristus kommer redan här och nu. Kristus kommer i dem jag möter, i den överordnade, i gästerna, i de sjuka, i mina bröder och systrar.

Under vardagsmässorna till kyrkoårets slut skall vi lyssna till Lukas evangelium. Idag talar Jesus i Nasarets synagoga, hans hemstad. Den första reaktionen var fascination över ”de ljuvliga ord som utgick ur hans mun”. Men den reaktionen går snart över. De känner ju igen honom som ”Josefs son”. De tror sig redan veta vem han är. De kräver tecken och bevis för att tro något ”mera” om honom. Därmed blockerar de för sig själva. De tror sig redan veta hur Gud skall tala och handla.

Den förunderliga ödmjukheten. Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur når hon målet? Svaret på dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. För de första kristna var den ödmjuke Kristus det stora föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått och erfarit att ödmjukhet är vägen till lycka, frid och glädje. De hade förstått löftet: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”.