Predikningar Göran Fäldt

Om någon håller upp prideflaggan framför oss och frågar om vi inte vill gå med i paraden, säger oss vår instinkt att vi vill undvika konfrontationen. Det kan bli svårt om man vill provocera oss. Att fly bort uppfattas som nej till pride, att stå kvar uppfattas om ja till pride. Att säga något kan missförstås eller feltolkas.

Augustinus är viktig för att förstå krisen i Kyrkan i dag. Den heliga Monicas son är i dag upphöjd i Kyrkan till den högsta nivån, vördad, älskad och obligatorisk på alla prästseminarier, även om det inte är lika arbetskrävande överallt. Han är kyrkolärare, utnämnd 1298. Men vem var det som gav honom de första insikterna och inspirationen om inte hans mor, Monica? Han gick sin egen väg, den dåliga vägen, men hon var hela tiden med honom med en moders kärlek. Hon var för honom vad Guds Moder Maria alltid varit för Kyrkan, Kyrkans moder!

Den heliga Monica är ett helgon för alla föräldrar som oroar sig för sina barns tro. I alla familjer finns det glädjeämnen och sorger. Det gäller förstås också Kyrkan i stort, eftersom hon är helig men hennes barn kan vara både helgon och demoner. Vad exakt det berodde på att ett av den heliga Monicas fyra barn, Augustinus, helt avvek från familjens kristna tradition är inte av så stort intresse som vad det berodde på att han, som sedan blev både biskop och kyrkolärare, omvände sig och blev döpt av den helige Ambrosius i Milano, långt från hemstaden Taghaste i nuvarande Tunisien.

I dag får vi med tacksamhet och glädje fira Marias upptagning i himlen. Kyrkan säger i sin tro till Gud, ”Du skulle inte kunna låta hennes kropp och själ vidröras av döden” (Jfr Lumen Gentium 68). Nej, hon är ju ”kungadottern som står bland dina skatter, i Ofirguld står bruden på din högra sida”, lovsjunger David i Psaltaren i dag.

S:t Paulus ger oss en slags kortfattad definition av vad tron är i inledningen till brevet – för den troende som kämpar trons kamp i världen – eller i klostret – eller på sjukhuset bland de sjuka, eller i skolan bland motiverade och omotiverade elever, eller inom polisen bland brottsoffer och brottslingar – eller i butiken med minskande kundunderlag – överallt är hans definition en hjälp, Den är lätt att förstå och lätt att komma ihåg: tron är en visshet om det vi inte kan se. ”Visshet” betyder något vi vet, något vi kan veta och lära oss av. Ja visst, men frågan är ju alltid vad vi – och alla de troende – gör med utgångspunkt från tron, från vissheten om det vi inte kan se. Det är som vi förstår skillnad mellan visshet och vishet. Frågan är vad vi gör i kraft av tron.

Kära bröder och systrar, kära kristna ungdomar, När vi ber måste vi alltid be med tro. Gud hör alltid bön. Han älskar sitt folk och leder det mot det himmelska målet genom vår tro på Honom. Vandringen mot målet sätter vår tro på prov. Hur var det med vår fader i tron, Abraham? Han hade en sådan tro att han talade till Gud som en son till sin far med stor respekt men inte av fruktan utan med tillit. Abraham förstod att Sodoms synd var stor och att Gud kunde straffa hela Sodom med förintelse.

Kära bröder och systrar, Gud skänkte oss en särskild nåd förra året när de heliga Louis och Zélie Martins reliker besökte de nordiska katolikerna och även oss här i S:t Franciskus församling som tjänstgjorde på många sätt och öppnade sin kyrka för ett stort antal troende från när och fjärran. Relikerna talar ibland mer än ord, precis som bilder ibland talar mer än tusen ord. Kardinal Arborelius säger i sitt förord till boken ”Louis och Zélie Martin – hjärtat i Gud och fötterna på jorden” – att vi kan tala om en ”relikrenässans” i vår tid.

Ta vara på era stunder av lycka, säger Herren! Ja, men vi bör lägga märke till vilken källa till lyckan profeten talar om: Jerusalem! Jerusalem! Jerusalem! Vem är det? Vem är hon? Menar han staden med sina skyddande murar och sina marknader? Nej, Jerusalem är som en mor som gläder sig över sina barn. Profeten använder talande bilder, rika på upplevelser: en flod av skatter, trösten i hennes famn, tryggheten i hennes knä! Där finner ni lyckan, där skall era hjärtan glädjas och era kroppar få nytt liv – Ni skall bli som det friska gräset!

Kära bröder och systrar, Hur mycket får vi inte glädja oss dessa dagar över Jesu Uppståndelse. Han var död, men Han lever, Han lämnade oss men sänder oss den Helige Ande i Pingstens högtid. I hymnen har vi sjungit ”Honom som öppnade djupen och vandrar bland stjärnor, lovsjunger städerna, ljuset och luften och havet” (Under dagen, Påskdagen).

Kära familj, gudföräldrar och vänner till barnens föräldrar, kära barn! Det heliga dopets nåd förblir hos den döpta personen hela hennes eller hans liv. Om vi människor skulle ta på oss att döpa i vårt eget namn skulle vi naturligtvis kunna göra det, men det skulle inte finnas någon garanti för att välsignelsen skulle förbli hos personen hela livet. Vi är bara människor med vår styrka och våra svagheter och vi kan inte garantera någonting av det som är målet för människans liv, nämligen den eviga lyckan hos Gud i himlen.