Morgan Elworth

Gud älskar alla. Han har skapat oss och har återlöst oss. Vi ska därför reservationslöst älska alla - även syndare som inte ångrar sig. Det gör ju Gud.

Jag älskar den nya mässan - den är ju mässan. Men många katoliker föredrar den gamla. Jag älskar den också - den är ju mässan. Är det något som är jobbigt med nya mässan? Upplevs den gamla som mer allvarlig? Som mer religiös? Är det något man slipper i den gamla mässan? Är det här som skon klämmer?

Brittiska deckare är av hög kvalitet. Fantastiska skådespelare. Bra intriger. Gott är gott och ont är ont. Och ont lönar sig aldrig. Men när vi kristna beskrivs blir det lätt lite fel. Man får visserligen stå ut med att ”Father Brown” är lite HBTQ-vänlig och märkligt överseende med en promiskuös adelsdam. Ok - man kan inte få allt.

Filmen Min pappa Marianne påminner om DDR:s propagandafilmer. De visade hur västtyska ungdomar entusiastiskt flydde till friheten i DDR.

Ska klerker syssla med politik? Mnjaa ... Vår kyrkolag förbjuder klerker - det vill säga biskopar, präster och diakoner - att vara politiskt aktiva (canon 285). Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att klerker därmed bör vara politiskt tysta. Men det finns ju självklara gränser för denna tystnad.

Var tionde svensk äter antidepressiva läkemedel. Eller SSRI som de numera kallas. Rimligen äter alltså minst över 10.000 katoliker i vårt stift antidepp. Orsakerna kan vara många. Vissa är genetiska . Andra har tillkommit i LHS (Livets Hårda Skola). Men är man deprimerad så är man. Gud tillåter det ju. Och meningen är alltid vår frälsning. Hur svårt det än är att förstå.

Biktspeglar av det kyrkotrogna slaget i all ära men inte ens de är heltäckande. Vi har ju lagt märke till följande. Fromma män och kvinnor som sköter sin bikt väl, går i mässan på söndagarna, ber hyfsat varje dag beter sig ändå obehagligt. Mycket märkligt! Det är något som inte stämmer.

Porr är skildringar med syfte att väcka sexuell lust. Alla vet att det är en dödssynd att ta del av porr (Katolska Kyrkans Katekes 2354). Det handlar alltså om himmel eller helvete. Den helige Franciskus säger i den ofta bortcensurerade delen av Solsången: ”Ve dem som dör i dödssynd.”

Det är naturligt att prata om sina medmänniskor. Även när de är frånvarande. Annars är man inte intresserad av dem, ja man kanske inte ens älskar dem. Katekesen (KKK 2477) lär oss dock att inte skvallra. Men det är inte detsamma som att säga något om sina medmänniskor. Den löjliga floskeln om att inte tala om någon utan bara med denna är katastrofal om den efterlevs. Då blir man en klumpig galning, som bara sårar.

Kyrkan lär att ett omåttligt rökande är synd. Precis som ett omåttligt drickande av alkohol och ett omåttligt ätande också är moraliskt fel (Katolska Kyrkans Katekes 2290). Kyrkan låter alltså våra samveten avgöra. Därmed måste en allvarlig katolik fråga sig var gränsen mellan måttlighet och omåttlighet går. För många av oss är frågan laddad eftersom vi har förlorat anhöriga som rökt ihjäl sig. Då blir det lätt att säga att all rökning alltid är omåttlig på grund av hälsoriskerna.