Göran Fäldt

Ett uttalande av författarinnan Lena Andersson, som nyligen rekryterats som ledarskribent på Svenska Dagbladet, blir en överraskande bonus för ”Tre påståenden om äktenskapet” (2011) som jag skrivit och använder i äktenskapsförberedande kurser. Man kan nämligen inte förstå den katolska moralläran – bland annat påven S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae (1968) utan att förstå samvetets betydelse.

Vad ska katolska föräldrar, pastorer, kateketer och pedagogiska skribenter tänka när de hör talas om vissa seriösa katolikers syn på sexualitet? Katoliker till namnet men inte i förening med den Katolska kyrkan och dess tro och moral!

Eftersom de tidiga kyrkofäderna alltid framhöll det förtjänstfulla i de kristna gärningarna, inte bara i det jordiska perspektivet, utan framför allt i det himmelska livet, är det förvånande att flera av de stora teologerna på 14 - 1500-talen underkände gärningarnas eviga värde. Just dessa teologer utgick ju i sina skrifter från Skriften och från ”tron allena” som de rättfärdigas enda väg till Gud.

Frågan får olika svar av kända historiska personer som Erasmus av Rotterdam och Martin Luther som hade helt olika utgångspunkter. Men båda studerade frågan mycket ingående och har lämnat skrifter efter sig som fortfarande är av intresse. Ur katolsk synvinkel kan vi inte ta ställning utan hjälp av samvetet.

Relativismens effekter blir allt tydligare. I en tid då alla formulerar sin egen livsuppfattning som religion kommer människans evighetsvärde att gå förlorat i det allmänna medvetandet. Det kyrkliga budskapet ses alltmer som ett av många budskap som hör till historien. Just av det skälet måste Kyrkan fortsätta att förkunna den Sanning Kristus har gett henne att förkunna för människors frälsnings skull på ett och samma sätt till sitt innehåll. Tron kan aldrig fragmenteras som en gång språket.

Så vackert ljusen tindrar över gravarna under tiden från Alla Helgon och Alla Själar fram till Advent. Under det nya kyrkoåret kommer än fler ljus att tändas som tecken på den kristna tron på Uppståndelsen och det eviga livet. ”Låt ditt eviga ljus lysa för dem, o Gud, bland dina heliga i evighet, du som är nådig och barmhärtig”, säger kommunionantifonen i begravningsmässan.

Under verkningarna av pandemin visar sig inte oväntat de kristna folkens andliga orientering. Advent är inne, Kristi födelse närmar sig som ljusets högtid i en mörk värld. Medan media, politikerna och folkhälsomyndigheten varnar för nära kontakter men ändå inte vill förhindra skidsemestrarna och resorna till Jul, protesterar folket mot stängda kyrkor och inställda gudstjänster.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh. 11:25-26). Dessa ord uttalar Jesus innan Han uppväcker Lasaros och kallar honom ut ur graven i klipphålan. ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Dessa ord finns bevarade från Jesu sista undervisning innan Han går till sitt lidande för världens och människornas skull.

Vi tycker spontant att den ligger i vår familj. Så långt är tiden för livets slut en helig tid. Vi vet när den tiden närmar sig och vi har en kärleksfull kontakt med de äldre och kanske de yngre som lider av sjukdom. Vi tänker på dem dygnet runt och vi är trogna i kontakterna och besöken.

Det sägs ju med rätta att de gifta paren, männen och kvinnorna, kompletterar varandra. Grunden för äktenskapets sakrament förklaras genom den ömsesidiga förståelsen av den sexuella olikheten som måste vara kompletterande av naturen och ha karaktär av lag, det vill säga som ett mönster som hela tiden upprepas. Visserligen kan det finnas avvikelser från mönstret, som vår tids filosofer efter Isac Newton sagt, nämligen ”att om något sker i naturen på exakt samma sätt ett hundra gånger, utesluter det inte att det den ett hundraförsta gången inte sker”.