Bloggar

I Johannesevangeliet för mässan på torsdagen i fjärde påskveckan säger Jesus, efter att ha talat om apostlarnas skyldighet att ”tvätta varandras fötter” (13:14), att han vet vilka av dem han utvalt och att det han sagt om den ödmjuka tjänargärningen att tvätta varandras fötter inför måltiden inte kommer att gälla dem alla.

I Bibeln läser vi ett litet antal berättelser som skulle kunna sägas handla om ”att döda en anhörig”. Kain dödar sin bror Abel, Abraham är på väg att av lydnad till Gud döda sin son Isak, men förhindras att göra det av Gud.

I 2000 år har vi kristna firat Herren Jesu påsk i glädje och tacksägelse för Hans seger över syndens makt och döden. I lika lång tid har våra bröder och systrar försökt förstå tidens växlingar mellan blomstrande andlig kultur och ett ont herravälde som kastat människor i brinnande ugnar och förgjort dem.

Barnens uppfostran i det katolska äktenskapet är den viktigaste av alla frågor som de gifta lever med. Barn och familj, det vanliga mänskliga livet med arbete, kamp och uthållighet, är de giftas vardagsliv och det som fyller dem med glädje och stolthet. Många gånger behövs också bön om hjälp att leva ”rättfärdigt”, så som det till exempels sas i evangeliet av Lukas om Johannes Döparens föräldrar: ”De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter” (Luk 1:6).

I S:t Johannes evangelium läser vi att det som kommer ovanifrån ”står över alla” (3:31). Det är inte bara ett religiöst-naturvetenskapligt påstående utan särskilda konsekvenser. Det har i själva verket en avgörande betydelse för alla människor som levt, lever och skall leva på jorden. Johannes ord är inte hans egna, utan Guds. Han är ett av Gud utvalt vittne. Han själv har tagit emot Ordet och han själv förmedlar Ordet som ett vittne. ”Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta” (3:34).

Vi är väl medvetna om de ibland mycket häftiga och oförsonliga invändningar mot läran om fruktsamheten i äktenskapet, som fortsätter att hållas vid liv, men desto mer övertygade kan vi vara om den moraliska riktigheten i Kyrkans obrutna undervisning. De kritiska anser sig ha de rätta argumenten och håller fast vid dem ”till sisat andetaget”. De kommer inte att ändra sig och de ger sig aldrig.

Vi upplever maktlöshet inför arrogans och medvetet våld mot våra samhällsfunktioner. Bussar, bilar och affärer sätts i brand, stenar och tillhyggen kastas mot poliser i offentlig uniform. Demonstranterna är helt okänsliga för den skada och det lidande de åstadkommer för människor som vigt sina liv till att försvara medborgarnas rättighet och legitima krav på ordning och trygghet. De har själva familjer och barn. Vem ska skydda dem?

”En stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå”, säger Jesus, Herren. (Matteus 12: 25). Vi står inför en tid av hotelser om krig och mord på oskyldiga som ingen skulle önska ens sin värsta fiende. Vi ber till Gud varje dag om kraft att bära korset och att inte svika vår nästa som ropar till oss om hjälp.

Den Katolska kyrkan lär att Gud skapat naturen med en evig lag som människan är förpliktad att iaktta och inte överträda. Lagen kommer till uttryck på många sätt och på många ställen i Skriften, i traditionen och i läroämbetets doktriner.

Bönens förening med Gud och helgonens vittnesbörd om trons seger över världen kan inte utesluta den naturliga oron och rädslan att andra och vi själva kanske måste dö i följderna av krig och hungersnöd. Vi är inte som så många av våra bröder och systrar fångna i den stormens mitt som fått fäste i Ukraina. Hur länge kan vi leva vidare med våra egna familjer i normala förhållanden?