predikningar

Alfons Maria var en högt benådad predikant och biktfader, men fick mot slutet av sitt liv erfara sjukdom, inre skrupler, andlig torka och en rad mot­gångar. Han kallade det Guds ”mejsel” för att for­ma honom efter Guds vilja. Genom sina skrifter har han väglett otaliga biktfäder på den gyllene medel­vägen mellan rigorös stränghet och eftergiven slapphet.

Mose ansikte blev strålande när han talade med Gud. Paulus skall senare säga att strålglansen från Mose an­sikte var övergående bredvid den glans som strålar från Kristi ansikte. Cassianus säger att silver bleknar bredvid guld, guld bredvid ädel­stenar och ädelstenar bredvid den äkta pärlan. Mannen i liknelsen sålde allt vad han ägde för att komma i besitt­ning av pärlan.

Den saliga Elin (Helena) av Skövde levde under första delen av 1100-talet. Hon beskylldes för dråp och blev själv mördad, men vid hen­­nes grav skedde underverk som vitt­na­de om hennes oskuld. Hon firades i alla de svenska stiften. - ”De rättfärdiga skall lysa som solen.”För att Israels folk skulle få ljus och vägledning hade Mose inrättat ett särskilt tält ett stycke utanför lägret. Han kallade det ”uppenbarelsetäl­tet”. Där hämtade Mose kunskap om Guds vilja och kun­de ge vägledning åt dem som behövde råd.

Det israelitiska folkets dans kring guldkalven kan tyckas primitiv och barnslig. Psalmisten säger torrt: ”De bytte bort sin ära mot bil­den av en oxe som äter gräs”. Det känns igen i dagens he­do­nis­tiska credo: livets mening är nö­je och förströelse, ”fun and pleasure”. Samtidigt har leda blivit en folksjuk­dom i västvärlden.

Det finns ogärningar och våldsdåd som ropar till himlen. Katekesen talar om ”himmels­skriande synder”: Abels och alla brodermords blod ropar till himlen, de förtrycktas rop, övergreppens rop, främlingens rop, änkans och den faderlöses klagan, löntagarens rop för utebliven lön. Till dem räk­nas också den ”sodomitiska synden”, som vi hörde om i första läsningen. Abrahams släkting Lot hotades.

Benediktinerna världen över firar idag alla de tre syskonen i Be­tania, Marta, Maria och Lasaros. De firas som Her­rens vänner. Jesus var mycket fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vänskap, ty han var verklig männi­ska. Men vänskap är ömsesi­dig. Därför blir Jesu vänskap med syskonen ock­så en bild för vad han vill dra in människan i, sitt förhållande till Fadern i Anden. Den mänskliga vänskapen fullbordas i den gudomliga.

Gud ingår förbund med sitt folk. "Jag är Herren, din Gud." Folket be­jakar förbundet och kan därmed säga: ’min Gud’.Förbundstexten innehåller bindande bud. Avsikten är att upprätta ett öm­sesidigt förbund, och skapa ordning där annars maktkamp, oordning och kaos tar över. Buden ger allt sin rätta plats i en åter­upprättad hel­het. Även om buden först är riktade till Israels folk är de samtidigt allmän­mänskliga. Förbundets Gud är den Gud som skapat allt.