predikningar

De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. De be­svarar frågor som annars är svåra att besvara. Är vår tro kanske bara en vac­ker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret eller när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsat­sen. De drömde inte. De var verkliga. Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.

Paulus kan inte ha varit lätt att höra för en hängiven jude. Aposteln räk­nar upp alla sina judiska meriter, men kallar allt en ”förlust” jämfört med ”kun­skapen om Kristus Je­sus”. De måste ha uppfattat jämförelsen som ett för­räderi. Det är samma förargade reaktion från fariséer och skriftlärda när Jesus umgås med tullindrivare och syndare. Jesus besvarar reaktionen med liknelserna i Lukas femtonde ka­pi­tel. De laglydiga förargar sig, men äng­­larna i himlen gläder sig över varje syn­dare som omvänder sig.

Tron på de heligas gemenskap, communio sanctorum, lyser fram på Alla Själars dag. Påskens ljus, som lyser i kyrkan denna dag, vittnar om gemen­ska­pen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Andra Vatikan­konciliet ägnade den­na ge­men­skap ett särskilt kapitel. Helgonen i den himmelska kyrkan, som vi fira­de i går, de som redan har del i fullheten av det­ta ljus, de stöder oss när vi ber om deras för­bön. Vi gör det varje gång vi firar eukaristi.

Den helige Bernhard av Clairvaux påminner i en predikan om att helgonen inte behöver vå­ra hedersbetygelser. Att vi vördar deras minne lägger ingenting till deras ära. Att vi vör­dar deras minne ligger i vårt eget intresse, inte i deras. Han grips av en tvåfaldig längtan när han ser den stora ska­ran.