predikningar

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men den rädd­ning­en vore ingenting värd om han hade gjort det genom att upp­häva lagen och rättvi­san.

Det kan verka förvirrande att fira Bebådelsen mitt i fastan. ”To­nen” i dagens högtid ”låter” mera jul än fasta och påsk. Men bar­nets väg till påsken började redan i krubban. Tre gånger om dagen, när vi ber Angelus, påminns vi om dagens hög­tid. ”Vi som genom ängelns budskap fått veta att din son har blivit män­niska.” Bönen fortsätter: så att vi ”genom hans lidan­de och kors når fram till uppståndelsens härlighet”.

Få texter i Gamla Testamentet är så tydligt profetiska som detta kapitel ur Sa­lo­mos Vishet. Det målar en tydlig bild av Kristi påsk, men bilden är sedd med ”de gud­lö­­sas” ögon. Därmed avslöjas hur ondskan ”tänker”. Ond­­­skan rymmer en slags ”lo­gik”, men den är förvriden. De onda är utmanade av ”den rättfärdige”. I stället för att se och lära känner de sig ”skym­fade”.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda. När han anklagas för att det skett på en sabbat går han ett steg vidare. Han säger att det är Fadern som verkar genom honom. Jesus jämställer sig med Gud. Den ultimata anstöten. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Därmed blir också tragiken så enorm. Just i det anstötliga lig­ger det livgivande. ”Liksom Fa­dern upp­väc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv”.