predikningar

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré som de, israelit och Abrahams ättling som de. Han har tjänat Kristus ännu mer. Hans meritlista är överväldigande: fängelse, spöstraff, stening, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga uppräkning. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt Paulus har gjort är egentligen ett vittnesbörd om någon annan, som har verkat genom hans svaghet.

Paulus vet sig ingen råd med församlingen i Korinth. De har av självutnämnda lärare låtit sig lockas bort från det evangelium han förkunnat för dem. Vi vet inte vari irrläran bestod. Paulus kallar det ”en annan Kristus”, ”en annan ande”. Han har trolovat församlingen med Kristus och ”vill överlämna en ren jungfru till honom”. Han vakar över församlingen ”lika svartsjukt som Gud”.

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” När en människas liv summeras, är det summan av de beslut hon fattat i livet. ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.” Aposteln vittnar om hur dessa beslut kan bli något mera än egna avgöranden och ambitioner. Beslut kan förvandlas och omslutas av något större. Den frikostige upptäcker att han i sitt hjärta har en Herre som är frikostigheten själv.

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” I moderna öron verkar uppmaningen helt omöjlig, men tänker vi efter är den det enda naturliga målet för människan. Hon är ju skapad till Guds avbild och likhet. Fullkomlighet är att bli det vi är skapade till.

Paulus lider inte av falsk blygsamhet. Med stor frimodighet berättar han vad han duger till. Han vill vara ett gott föredöme, ingen skall kunna anmärka på hans tjänst som Guds tjänare och medhjälpare.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I det namnet är vi döpta. I det namnet gör vi korsets tecken. I samma namn inleds och avslutas varje mässa. I det namnet döljer sig vår tros innersta mysterium. Alla goda ting är tre, säger erfarenheten. Mycket i livet tycks vara präglat av tretalet. Ändå kan ingen förklara det.

Aposteln talar om ”en ny skapelse”. Tydligast ser vi den i jungfru Maria. Hon är den alltigenom nyskapade människan. Det skedde genom hennes son, som ”har dött för alla”, också för sin moder. Maria fick del av sin sons verk i förväg.