I sjukdom och hälsa - hur kan de gifta leva upp till sina löften?
Vi kan nog vänta oss att påve Leo kommer att söka ett ”synodalt” svar på en så central fråga som den om troheten i äktenskapet när han samlar företrädare för de katolska biskopskonferenserna i världen i höst i Rom. Troheten är grunden för familjernas överlevnad i en sekulariserad kultur. Påve Franciskus’ helgonförklaring av Louis och Zélie Martin 2015 var en uppmuntran för alla gifta att se sina äktenskap som en kallelse till helighet. Då blir frågan brinnande aktuell - ”I sjukdom och hälsa - hur kan de gifta leva upp till sina löften?” Det finns tecken i vår tid som pekar åt olika håll. Unga vill ha stabila relationer och ser ut att lämna de äldre generationernas kritik av alla normer. De västerländska samhällena har tagit över hemmens roll som den centrala för äktenskaplig kärlek och önskan om flera barn. Det har gjort det nästan omöjligt för dagens unga par att tro på livslång trohet och lycka. Stressen med både jobb och barn blir ofta kronisk och farlig. Därför sjunker födelsetalen. Därför säger kvinnor helt nej till barn. Därför väljer fler par hund i stället för barn. Ändå är kärleken - i hälsa och sjukdom - vad de flesta önskar sig i livet.
Friheten att välja familj och äktenskap krymper ihop när man väljer samboendet utan vigsel som start i livet. Vuxna kan till och med rekommendera samboendet som en väg till ett hållbart äktenskap. Det är ett förkastligt råd och en kompromiss som måste motarbetas. Man skall inte undervärdera ungas förmåga till äkthet och vilja till goda äktenskapslöften. Kyrkan undervisar ändå alltid om kärleken och ansvaret som inskrivna normer i människans hjärta. Det betyder att många, mot sin vilja, börjar fel och sedan får bära bördan av sexualitet utan barn och förlorad kärlek.
På vilket sätt kan då Kyrkan vara stödet och stabiliteten i de ungas relationer och önskan till flera barn? Vi får se. Påve Leo har stor erfarenhet av dessa frågor från sin tid som församlingspräst och sedan också som biskop med ansvar för prästers förberedelser och utbildning till tjänst för familjerna.
Vad kan vi vänta oss av dessa viktiga överläggningar under hans ledning i höst ungefär samtidigt med vårt riksdagsval? Vi måste visa tålamod och ha tillförsikt. Det hjälper inte att skuldbelägga kämpande familjer som vill det bästa men inte orkar prioritera hemmets trygghet och omsorger. Det hjälper inte heller att klaga på de politiska lösningarna som med förskolorna och ny sexualundervisning vill skapa ett annat samhälle som främjar genusfrågorna och barns frihet att välja åsikter och värderingar utan föräldrarnas medverkan. Man måste tro på människans förmåga till godhet och ansvarstagande för andra än sig själv. ”I sjukdom och hälsa” - ja, människan vill vara trogen och är beredd på uppoffringar därför att själva osjälviskheten är öppen för framtiden och bejakar livet i någon form. Som en kärlekens kultur, som livets sång, som leendets försonande förmåga. Det kan vi alltid tro på och hoppas på, när överläggningarna börjar i höst.
diakon Göran Fäldt
