Inget nytt på den moralteologiska västfronten?
Varför skulle Kyrkan ge vika för relativismens och sekularismens undervisning om synd, upprättelse, förlåtelse och om helighet i äktenskapet mellan man och kvinna och i förlovningstidens kyskhet? Hela den katolska världen skakas på nytt i grunden av uttalanden av påve Leo XIV. Om påven säger att vi måste se det syndfulla i livet i ett annat perspektiv än i bioetikens och det äktenskapliga sakramentets perspektiv, vart ska vi gå för att finna sanningen?
Kan den klara och entydiga undervisningen av påvarna Pius XI, S:t Paulus VI, S:t Johannes Paulus II och Benedikt XVI ersättas av den sociala rättvisans, klimatförändringens, den geopolitiska orons perspektiv eller den icke officiella välsignelsens av samkönades relationer perspektiv, som nu genom påve Leos uttalanden inför pressen blir förstasidesnyheter? Förvirringen och den mjuka revolutionens tid i Kyrkan från påve Franciskus’ pontifikat förefaller komma tillbaka i påve Leos uppföljning av sin föregångares betoning av synodaliteten, som bevisligen varit långt från de fria åsikternas anda i Kyrkan. Det har varit ett annat sätt att styra och leda Kyrkan som skapat nya problem utan att lösa de klassiska problemen om synd, förlåtelse och upprättelse. Kan vi vänta oss något annat än fullständigt kaos i Kyrkan om biskopar gör som de vill, pressade av lekmannateologer, i vigning av gifta och kvinnor till prästämbetet? Kan vi ha förhoppningar om evangelisationen i framtiden om kardinalskollegiet representerar moralisk mångfald och liturgisk karismatisk frihet? Ska det apostoliska ämbetet vara impulsstyrt eller troget successionen och traditionen? Framtiden kommer att visa vart vi är på väg. Ska Kyrkan ersättas av bibeltrogna vänner som alla tolkar det gudomliga ordet? Ska den kristna barmhärtigheten i framtiden uttryckas i ord och profilering som bedöms positivt genom ”följare” och andliga grupper med sina ledare?
Kyrkan kan inte överge sin undervisning om fortplantningen och livets helighet. Den sanningen är inte en option, eftersom livet här på jorden är en Guds gåva att tas emot i ödmjukhet i lydnad till Guds naturlag och till den gudomliga lagen. Kristus har inte kommit för att ändra en minsta prick i lagen och inte för att upphäva utan för att fullborda. Det är en sådan inriktning som det troende folket förväntar sig av påveämbetet. Som det nu ser ut kanske en ny tid av oro och förvirring kommer tillbaka. Quo vadis, Petrus? Petrus ville fly men ändrade sig när han mötte Kristus på väg att korsfästas igen i Rom, som Han en gång korsfästs och dött för de kallade rättfärdiga i Jerusalem. Och vi? Åt vilket håll går vi? Vi bör komma ihåg att vägen till frälsningen är smal och porten till himlen trång. Det har Jesus sagt och varför skulle vi inte ta Hans ord på allvar?
diakon Göran Fäldt
