Inre och yttre sekularisering i Kyrkan
När vi talar om sekularisering av hela samhället finns risken att vi betraktar det som en process utanför Kyrkan som vi inte behöver motsätta oss. Men är det rätt inställning? Vi har ju sett att äktenskapet till exempel i stora drag har gått från sakrament till civilt kontrakt. Ska vi bara säga att det är samhällets problem inte vårt? Eller ska vi fortsätta att säga att äktenskapet – och i dess mest meningsfulla konsekvens med familj – är hela samhällets grund? Jag tror att vi måste visa det utåt, även om nutidsandan går åt ett annat håll. Det finns en djupare historisk grund än nutidsandan.
Även om välutbildade kända personer inbjuds till folkförsamlingarna i den fria världen att tala om alla nya former av begreppet familj så måste vi inte betrakta kampen som i förväg förlorad. Sanning har sin egen kraft. Utmålandet av gayfamiljer, lesbiska hushåll med adopterade barn, samkönade ”äktenskap” och polygama hushåll som lyckliga och välmående, kan skicka helt fel signaler om hur ett mänskligt samhälle kan fungera och utvecklas. På den punkten är det ändå förhållandevis lätt att skilja vetet från agnarna. Det måste vara en plikt för oss att påpeka alla risker för ett samhälle som långsamt, trots rikedomarna, insjuknar. De politiska krafterna observerar de oönskade symptomerna och satsar på att ”bryta” utvecklingen. Men hur ska det ske när det progressiva samhället avvecklat familj och trogna äktenskap som grund?
En annan utveckling som inte på samma sätt uppmärksammas är vad man kan kalla den sekulära byråkratiseringen av själva kyrkan. Om Kyrkan anställer kvalificerade personer som lever lika mycket i det sekulariserade samhället som i Kyrkan, så sekulariserar Kyrkan sig själv.
Låt oss ta exemplet med omsorgen av det ”pensionerade” prästerskapet. Så länge ordenssystrarna var tillräckligt många för att bland annat ta emot präster på ålderdomen så var allt hela tiden i Kyrkans famn. Systrarna hade också präster nära sig för den dagliga mässan och bikten som alltid behövs för att levandegöra gemenskapen.
Om Kyrkan istället anställer personer med social utbildning, men som lever sitt eget liv med familj, uttunnas den andliga gemenskapen som ordenssystrarna kunde garantera genom sin vigning till tjänst. Kyrkan är nu inte någon NGO som kardinal Gerhard Müller nyligen sagt i en intervju.
Det är viktigt att förstå att en sådan ”byråkratisk” utveckling skadar Kyrkans sakramentalitet, även om den ur socialpsykologisk synvinkel skulle fungera, ungefär som en välfungerande kommunal äldrevård.
Sekulariseringen är när det kommer till kritan ett problem för oss katolska kristna därför att den förändrar lagstiftningen och därigenom påverkar vår uppfattning om den moraliska lagens giltighet i alla tider. Sekulariseringen är samtidigt en tillgång därför att den leder oss till ett fördjupat studium om det unika och bestående i den kristna tron. Det är ett studium som säger oss att Guds lag är av evighet och inte föränderlig enligt tidsandan.
Men det finns också en allvarligare form av sekularisering som berör Kyrkans egen inre struktur. Det är viktigare att vara som Kyrkan är än att den blir en samhällsliknande organisation. En byråkratisering av Kyrkan drar också med sig stora kostnader. För lekmännen blir det också ett slags kyrkligt yrke med karriärmöjligheter som i det sekulära samhället. Den utvecklingen är egentligen farligare än den som gäller den kristna tron och moralen, eftersom den kommer inifrån Kyrkan.
diakon Göran Fäldt
