Att gå ifrån det onda är att förstå!
Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt, säger Job (28:28). Under fastetiden tvingas vi fråga oss själv vems sida vi skulle ställa oss på i en yttersta prövning, som handlar om vårt liv och en annans liv. Vi måste pröva grunden för alla våra beslut.
Ett tidigt uttalande av påve Franciskus var ”att människan bara kan tillhöra Djävulens kropp eller Kristi kropp”. Samma sak kunde vilken enkel liten kyrkoherde som helst i sin församling säga och bli hörd. Det är inte nödvändigtvis en påvlig doktrin. Uttalandet sätter hela frågan om människans existens på sin spets. Varje man eller kvinna måste göra sitt val. Förnuftet frågar sig hur det ens är möjligt för en människa att välja djävulens gemenskap. Det är ju uppenbart att hon kan fördöma sig själv om hon gör djävulens vilja, och kanske vill räkna sig som martyr, alltså att ge sitt liv för det onda. Men kan människan vilja det?
Profeten Job säger ”Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt” (Job 28:28). Historien lär oss att människor oavsett religion kan hemfalla åt djävulen. Kristna har emellertid hela livet askonsdagens uppmaning ringande i sitt inre öra och samvete: ”Omvänd dig och tro på evangeliet”. När en kristen människa ändå gör det onda utan att visa ånger eller tecken på fullständig omvändelse, tror vi att hennes förstånd och vilja hamnat i ett totalt mörker. Hon är inte längre sig själv men fortfarande ansvarig för sitt beslut och sitt val. När shariamuslimer ser det som en god gärning att dö för tron som martyrer, måste vi invända mot deras inställning eftersom kärleksbudet saknas. Man kan inte offra sitt liv i ett mördande av fiender, religiösa eller inte. Ingen har rätt att döma otrogna till döden eller förfölja dem till döds. Det är alltid ett allvarligt ont och därför en dödssynd. Om människan ska undvika de eviga straffen måste hon ångra sig och be om förlåtelse. Gud står alltid nära syndaren och vill förlåta. Vi står ibland på andra sidan och vill inte förlåta.
Det kristna martyrskapet är alltid av kärlek till nästan eller kärlek till Kristus själv som offrade sitt liv för hela mänskligheten. Norska konvertiten till Katolska kyrkan, Sigrid Undset, skrev i sin bok om den heliga Katarina av Siena att ”de som följer djävulen måste bära hans kors och det finns många som blir martyrer för djävulen också”. Det betyder att i valet av att tillhöra djävulen eller Kristus finns alltid ett kors, alltså ett lidande till döds. Hur kan då en människa välja ett kors som är hat och inte självutgivande kärlek? Att hata de otrogna är fel väg, ändå är det många som väljer den. Vi känner fall med massmördare som är kristna och som valt fel väg och fel kors. Vi känner fall med muslimer och andra som dör oskyldiga utan att hata. I det val de gjort har de valt det rätta korset, Kristi kors, utan att känna till det. Kristi kors är det enda kors som ger frälsningen.
I krig måste vi som kristna vara beredda att dö. Men i vår död måste vi välja Kristi kors och bära det. Vi måste sky det onda, som Job har sagt: ”Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt” (Job 28:28). Det är Guds Ord i Skriften. Kunskap om den Heliga Skrift är kunskap om Kristus. Vi kan lita på Guds ord som Sanningen.
Kan vi vara barmhärtiga och kärleksfulla i krigsgärningar? Ja, bara om vi är beredda att ge vårt liv för någon annan. Kristus har gjort det och vi som hans lärjungar kan inte välja en annan väg än hans. Det är vad firandet av påsken handlar om. I krig får vi försvara oss och våra familjer, även om vi dödar. Det är inte mord. Det är försvar av vårt och andras liv som hotas av en ond angripare. Men vi måste be för våra fiender, vi måste kunna räcka ut en försonande hand till en broder som vill döda oss. Jag ber dig, min broder, förlåt mig!
diakon Göran Fäldt
