predikningar

”Jag kallar er vänner.” Inte bara tjänare. Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och om sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik. Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om”. Kristi kärlek fortsätter i dem. De ger sina liv för sina vänner. ”Min vän är min och jag är hans.”Men ett liknande mysterium skymtar fram när Judas måste er­sät­tas. Tolvtalet från det första Förbundet bekräftas och det nya Guds­­fol­ket tar gestalt.

Bildspråket i inledningen till herdekapitlet kan verka för­virr­ande. Jesus, som senare skall kalla sig ”den gode herden”, kallas först grinden. Det är bara genom honom som det ges tillgång till liv. De som ”klätt­­rar in på ett annat ställe” har andra avsikter. Kyrkan är ”grindvakten” som måste varna för falska herdar. Det är ingen be­hag­lig uppgift, men nöd­­vändig. Blod ger liv, men kan också förgifta, om det inte först har testats.

”Jag och Fadern är ett. ”Mitt i det bildrika och dramatiska herdekapitlet hör vi detta svindlan­de ord. Det konkreta är inte långt från det kontemplativa, kampen inte långt från vilan. Ju närmare lärjungen kommer ljuset, desto plågsam­­mare blir syndafallen, också de mindre.