årgång C

Paulus lider inte av falsk blygsamhet. Med stor frimodighet berättar han vad han duger till. Han vill vara ett gott föredöme, ingen skall kunna anmärka på hans tjänst som Guds tjänare och medhjälpare.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I det namnet är vi döpta. I det namnet gör vi korsets tecken. I samma namn inleds och avslutas varje mässa. I det namnet döljer sig vår tros innersta mysterium. Alla goda ting är tre, säger erfarenheten. Mycket i livet tycks vara präglat av tretalet. Ändå kan ingen förklara det.

Aposteln talar om ”en ny skapelse”. Tydligast ser vi den i jungfru Maria. Hon är den alltigenom nyskapade människan. Det skedde genom hennes son, som ”har dött för alla”, också för sin moder. Maria fick del av sin sons verk i förväg.

Till det människan förlorat genom syndafallet hör den fulla synförmågan. Hon ser inte det hon är skapad att se, ”Herrens härlighet”. När hon återfår sin synförmåga blir hon inte bara seende, utan också lysande. Hon ”förvandlas och förhärligas” av det hon ser.

Lukas berättar att Barnabas var ”en god man, full av helig ande och tro”. Han var betrodd i församlingen i Jerusalem och sändes att ”visitera” församlingen i Antiochia där även hedningarna tog emot budskapet. Han har kommit i skuggan av Paulus men sökte upp denne i Tarsos, tog honom till Antiochia där de arbetade ett helt år tillsammans.

Människans ord avslöjar hennes inre. Ofta hennes bristande samling och integritet. Hur många har inte fått bita sig i tung­an? Om Kristus säger aposteln: ”Han var inte både ja och nej, i ho­nom finns bara ett ja.”