årgång C

Den förunderliga ödmjukheten. Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur når hon målet? Svaret på dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. För de första kristna var den ödmjuke Kristus det stora föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått och erfarit att ödmjukhet är vägen till lycka, frid och glädje. De hade förstått löftet: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”.

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Han hänvisar till sin herres förmenta stränghet, men den ursäkten håller knappast. Hans herre kallar honom ”en slö och dålig tjänare”. Han gjorde inte ens det han kunde ha gjort. I Benedictus regel tas en markant hänsyn till de svaga.

Vad är kyrkans profetiska kallelse när vi hör dagens evangelium? ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med…” Vad säger den profetiska kyrkan om dagens samboförhållanden, otillåtna äktenskap och homosexuella relationer? Det som bara för kort tid sedan erkändes som norm, har idag förvandlats till något som inte ens får nämnas.

Augustinus hade genomskådat manikeismens spekulationer. Hans sökande hade fört honom till trons förgårdar. Han påverkades och berördes av Ambrosius förkunnelse och av liturgins skönhet. Han var omgiven av kristna vänner, vars redbarhet och ärlighet han beundrade och avundades. Men det avgörande fattades. Han gråter över sitt elände. Det är då han hör en barnröst ropa: ”Tag och läs! Tag och läs!” Han tar det som ett rop från Gud och slår upp bibeln och ser sitt hittillsvarande liv beskrivet: ”otukt, orgier och festande”, följt av den avgörande maningen: ”Ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks”.

Kyrkan kommer ihåg Augustinus mor Monika, hon som länge fick be för sin vilsegångne son. Själv menade Augustinus att Monicas förböner spelade en avgörande roll för hans omvändelse. Kyrkan ber denna dag: ”Gud, de sörjandes tröstare, du tog emot den heliga Monicas tårar som en förbön för hennes son…”.

Paulus hade pryglats och förödmjukats i Filippi. Såren kan inte ha hunnit läka när han kom till Thessalonike. Aposteln liknar sin apostoliska verksamhet i Thessalonike vid hur en mor sköter om sina barn. Från ett senare skede hör vi i evangeliet Jesu skarpa verop över de skriftlärda och fariséerna. Kyrkan behöver påminnas av sin Herre för att inte fastna i utsidans detaljer och försumma det viktigaste i lagen: ”rättvisa, barmhärtighet, trohet”.

”Gud älskar er”, skriver Paulus i sitt första brev till de kristna i Thessalonike, kanske den äldsta texten i Nya Testamentet, skriven från Korinth år 49 eller 50. Brevet glöder av apostolisk värme och glädje. Aposteln minns hur thessalonikerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt ”med kraft och helig ande”.