Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mindre Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

”Jag kallar er vänner.” Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju ömsesidig och på något sätt jämlik. Tydligast ser vi det hos helgonen. De ”får vad de än ber om” eftersom de är ett med Kristi vilja. Kyrkan skymtar fram som ”vänskapens sakrament”.

”… låt oss som firar påsk hämta befriande glädje ur Herrens uppståndelse”. (kollektbönen) Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geografiskt och etniskt, och inåt, djupare in i människans innersta. I Antiochia börjar man predika också för ickejudar. Ryktet når Jerusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas, som var en god man, fylld av helig ande och tro, bekräftar det som ett nådens verk.