Den 14 augusti 1941 i koncentrationslägret i Auschwitz erbjöd sig Maximilian Kolbe att ta en medfånges plats i dödsbunkern. Medfången hade stor familj. Hur kunde Maximilian göra detta val? Det fanns inte många sekunders betänketid. Han praktiserade vad han själv skriver: ”Ibland är livet verkligen svårt och man tror inte att det längre finns någon utväg. Eftersom vi inte kan veta allt, ser vi inte sambandet mellan vår egentliga lycka och de vidriga omständigheter som plågar oss. Vad skall vi alltså göra?” Maximilians svar lyder: ”Lita på Gud”.

Munken Maximos Confessor (d. 662) blev martyr för sin övertygelse att Kristus, förutom sin gudomliga vilja, också hade en äkta mänsklig vilja. Utan mänsklig vilja hade han inte delat våra mänskliga villkor. Endast så är Kristus ett verkligt föredöme för oss, när han i Getsemane överlåter sig åt Guds vilja.

Mose ger Josua uppdraget att föra Israels barn över Jordan, besegra folken och ta det utlovade landet i besittning. Den tidiga kyrkan läste och förstod detta som en bild för en andlig kamp. ”Folken” som skall besegras är inte människor av kött och blod utan tillvarons andliga fiender. Josua är en profetia om Jesus. De har samma namn. De för sitt folk in i det rike, där de onda makterna besegras.

Alla folk är Herrens. Ändå utvalde han ett av jordens alla folk. ”Han utvalde er bland alla folk,” säger Mose till Israels folk. Han förkunnade ”för Israel sina stadgar och bud. Så har han inte gjort för något främmande folk”. Denna utkorelse låter i mänskliga öron diskriminerande och anstötlig, men har sin källa i Guds kärlek till alla folk, särskilt de minsta och mest utsatta. Det är första steget i en plan.