Hur länge kan vi leva i endräkt och förståelse?
”Ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse”, säger den Helige Ande genom aposteln Petrus (se Första Petrusbrevet 3:8-9). Vi instämmer alla i detta höga och alltid lika giltiga ideal. Men hur ofta måste vi välsigna dem i Kyrkan som upprör oss genom att gå långt i förväg och föreslår något nytt, oprövat och egentligen inte heller av sensus fidei (de trognas spontana ’ja’ eller ’nej’) accepterat?
Om jag till exempel ville föreslå en ”ny teologi” inom äktenskapsmoralen under inflytande av personer med både högre utbildning och viktigare befattning inom Kyrkan, skulle jag åtminstone känna ett mycket stort ansvar för vad jag säger eller påstår. Man har alltid ansvar för sina ord och gärningar, därför att de kan leda andra till välsignelse eller till dess motsats, till konflikt med Kyrkan.
Det går inte att komma ifrån att höga företrädare inom Kyrkan nu antyder att vi alla behöver ett nytt synsätt på det moraliska livet, de kan antyda att det prästerliga celibatet skulle, om inte avskaffas, åtminstone göras frivilligt, det kan antydas att någon synod i framtiden skulle tillåta vigning av gifta män till prästämbete och kvinnor till det ständiga diakonatet.
Det sprids alltså redan nu diskussioner på områden som redan är kyrkligt reglerade. Då skall vi ändå – som Petrus säger – ”leva i endräkt och inbördes förståelse”. Eller måste vi det?
Är det möjligt, när förslagen, eller antydningarna, rör sig utanför det området som Kyrkan redan förklarat och fastställt? De flesta katoliker som är någorlunda informerade om sin tro skulle inte utesluta en utveckling av delar av läran – om den ägde rum med Kyrkans välsignelse. Men när vet man om Kyrkan verkligen välsignar en viss ”utveckling” av tron och moralen?
Det finns kanske åtminstone två förhållningssätt för katoliker som vill vara trogna Kyrkan men inte utesluta Kyrkans levande utveckling under den Helige Andes inverkan. Det ena är att lita på Guds försyn. Det andra är att fortsätta välsigna, precis som aposteln säger i brevet: ”Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse” (Första Petrusbrevet 3:9).
Jesus har undervisat oss med gudomlig auktoritet och därför kan vi lära oss vad vi behöver veta och förstå av honom själv: ”Då kom Petrus fram till honom och sade: ’Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger? Jesus svarade: ’Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger’ (Matteus 18: 21-22).”
Jag tänker inte på så grova händelser som att verkligen göra orätt mot någon, eller utföra något ont – mot andra eller mot mig själv. Jag tänker på sådana uttalanden som bryter enheten och den inbördes förståelsen. Det är för mig inte riktigt samma sak, men ändå viktigt.
Det enda svaret jag kan få efter att länge ha bett är: svara inte med samma mynt, välsigna! Med det svaret kan jag gå till Herren och fråga Honom: ”Herre, hur många gånger ska min broder få välsignelse av mig?”
Den som ber, får svar!
diakon Göran Fäldt
