Vilken är viljans natur?

Alla levande varelser har av Skaparen begåvats med själsliga förmögenheter anpassade till deras kroppsliga liv i den skapade naturen. De är förnuftet, viljan och minnet.

Människans själ är odödlig och hennes själsliga egenskaper följer henne in i evigheten. Det måste vara människan som person som uppstår på den Yttersta dagen. Mose och Elia talar med Jesus på berget Tabor vid Herrens Förklaring. Maria Guds Moder talar med de utvalda att få budskapen från himlen då hon uppenbarar sig.

Varelser som inte är människor har dödliga själar och därför dödliga egenskaper. Människan har ytterligare en själsförmögenhet som andra varelser inte har och det är samvetet. Människan har samvetet därför att hon reflekterar över sig själv som varelse och frågar efter meningen med sitt liv.

Många kristna har efter S:t Paulus talat och skrivit om och för samvetet, som nämns som begrepp i Romarbrevet 9:1: ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det”.

Om man som S:t Jakob kan säga att tron utan gärningar är död, ”Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar är den död” (Jak 2: 17). Och, säger han: ”Inser du inte att tro utan gärningar är utan verkan?” (Jak 2: 20), skulle man kunna säga att samvetet utan Guds lag och bud är utan verkan och att gärningarna utan lagen är framdrivna av den rena viljan.

I ett berömt tal 1965 sa den unge partiledaren Olof Palme till kongressdeltagare att ”Politik är att vilja”, ett tal som blivit en socialistisk klassiker och blivit utgivet som bok.

Vi säger ju med rätta att vi har fri vilja men det betyder bara, och det är helt avgörande för människans värdighet, att vi har valmöjlighet men inte att gärningarna därför är goda. De kan lika gärna vara onda.

Inte alla instämmer i den fria viljans existens för människan. Man har menat att arvsynden dragit med sig den fria viljan i fallet från Gud och från det paradisiska Eden. Människan har i så fall inte i sig själv kraften och förståndet att sträva efter sin frälsning genom att samarbeta med nåden.

 För att leva rätt inför Gud och människor måste viljan stå under samvetets inflytande och samvetet vara upplyst av buden och lagen som har sin källa i Gud själv.  Kristna tror att det alltid finns tillräckligt kvar av Guds avbild i människan för att också varje syndig själ kan omvända sig och be om förlåtelse. Utan resterna av den fria viljan kan ingen omvända sig.

Frågan är då om viljan har en natur och hur denna natur ser ut. Vad karaktäriserar viljan?  Den moderna människan upphöjer ofta viljan till en kraft för förändring, självförverkligande och politiska gärningar. Olof Palme är inte den ende som tänkt så.

Den radikala viljan är ett framhärdande i att ett mål måste uppnås med vilka medel som helst och att ingenting får stå i vägen för viljans inriktning mot ett ofta avlägset mål.

En stat kan antingen ha ett sådant avlägset mål, en idealistisk utopi, som medborgarna inte helt kan förstå men som kan uppnås genom ett övertagande av medborgarnas vilja, eller kan staten sakna avlägsna mål och avstå från att påverka den fria viljan. Staten begränsar då sig själv till att vara en rättsstat, en icke-diktatur.

Den Franska revolutionen (1789 – pågående) byggde på en förståelse av viljans natur som skilde sig från den kristna traditionen och Kyrkan som läroämbete. Kyrkans förståelse av viljan och Guds vilja måste alltså förföljas och utplånas för att lägga en ny grund för samhället och dess utveckling. Ateismen blir ett krav. Olof Palme var döpt som barn men hans begravning fick inte vara kristen utan sekulär med akten i Stockholm stadshus i närvaro av socialistiska statschefer, bland andra den franske François Mitterand (1916-1996) som den franska revolutionens representant. Samme statschef fick ändå själv en kristen begravning i Notre Dame i Paris som den franska republikens president. Det var en politisk paradox men uttryck för en kristen grundsyn att den som är döpt inte kan vara radikalt förkastad av Gud eller av Kyrkan. Frankrike är inte heller bara antimonarkisk republik utan en nation med katolska rötter.

Vad har då påverkat synen på den fria viljan som en gåva till människan vid konceptionen? Kristendomen är det nya budskapet. Den kristna missionen är ljusets kamp mot mörkret som förnekar människans kallelse som Guds barn. Den fallna fria viljan har återupprättats genom det kristna dopet. Den döpta själen har blivit öppen för den Helige Ande och blivit ett Guds barn. Striden mellan gott och ont har börjat och slutar inte förrän vid döden.

Men under århundradena från slutet av 1400-talet till ”Upplysningstiden”, som blev politisk verklighet med Franska revolutionen, har nya idéer och impulser slitit itu den katolska enhetssynen på människan i sitt förhållande till Gud och hennes kallelse i det jordiska livet.

Baruch Spinoza (1632 - 1677) fick stort inflytande på filosoferna, juristerna och politikerna med sitt Tractatus theologico politicus (1670).

Han eftersträvade en förnuftets metafysik som förkastade all kyrklig kontroll av utbildningen i Europa och all tro på Uppenbarelsen genom den Heliga Skrift som han betraktade som vilken bok som helst utan auktoritet. För att få ett möjligt svar på frågan om viljans natur kan man notera vad reformatorn Jean Calvin (1509 - 1564) sagt om viljan. Den amerikanske teologen Craig A. Carter menar sig på ett sätt ha funnit början till ”moderniteten” i Calvins Institutio Christianae religionis, 1536, som blivit en av protestantismens grundpelare och som Henrik VIII Tudor använde sig av i striden om äktenskapet med Rom. 

Calvin menade att ”våra begrepp om Gud och människan är så tätt förbundna med varandra att förändringar i ett av dem påverkar alla de andra; denna insikt ger oss en avgörande nyckel till hur vi förstår förhållandet mellan den nya teknologiska vetenskapen i Upplysningstiden och Upplysningstidens begrepp om Gud. När den tidiga moderna europeiska kulturen rörde sig bort från en särskild uppenbarelse kom tendensen att se både Gud och människor i Guds avbild som i huvudsak ”viljans varelser” eller ”viljovarelser” (Craig A Carter, Interpreting Scripture with the Great Tradition, Recovering the Genius of Premodern Exegesis, Baker Academic, 2018).

Det går inte att förneka att Upplysningstiden och Franska revolutionen blivit en slags ideologisk plattform för hela den europeiska kulturen ända i in i vår tid. Frågan är hur den påverkat och kanske bidragit till ett förändringsklimat också i Kyrkan. Om vi bara begränsar oss till frågan om viljans natur och hur den uppfattas i praktiken i dag, tycker jag personligen, att viljan släppt kontakten med Uppenbarelsen, den katolska dogmatiken och det informerade samvetet.

Här ligger en stor fara. Man kommer inte att förstå syndens realitet och i stället söka meningen i den subjektiva upplevelsen i själen som inte har anknytning till Guds lag utan till psykologiska tolkningar av det rent emotionella i människan. Det betyder att avlaten förlorar sin betydelse som befrielse efter fullständig ånger och bikt. Avlaten blir en form av spiritualitet.

Viljan som radikal livsstil är alltså en heresi. Viljan utan lagen och samvetets roll är inte den gåva Skaparen gett oss i konceptionsögonblicket och som blev verksamt genom dopet.

                                                                                                                                             diakon Göran Fäldt