Samfundskiljande fråga - naturlagen eller tidsandan?
Finns det en gudomlig lag för mannen och kvinnan och släktets fortplantning? Om den finns, måste den följas eller kan den omtolkas? Protestantismen förr var obevekligt bunden till Skriften och avvisade klassisk filosofi, eller varje utombiblisk tanke, som möjlig i samstämmighet med trosläran. Idag ser det nästan tvärtom ut. Protestantisk teologi hänvisar numer ofta till vetenskapen och expanderar sin syn på vad som är moral. Katolsk teologi å andra sidan forskar nu tydligt mer på vad Skriften faktiskt ger vid handen och är skeptisk till vad kanske modern psykiatri kan ha att säga om till exempel könsidentitet. Detta tvåsidiga paradigmskifte inom kristendomen har betydelse för den ekumeniska dialogen. Men räcker det att säga att ”den har betydelse” och att lämna avgöranden till det personliga bedömandet? Har det egna samvetets prioritet blivit högsta norm, som kyrklig doktrin inte nämnvärt kan påverka? Har vi blivit allergiska mot för samvetet bindande formuleringar?
När vi som minoritetskyrka i Sverige försöker bygga vidare på de ekumeniska bidragen till att återvinna den förlorade kristna enheten, får vi ibland frågan om vi ställer upp på en förändrad syn på samlevnadsformer mellan samboende, skilda och omgifta, och par av samma kön. Ställer vi upp på den förändringen skulle det innebära att vi lämnar kyrkans undervisning om äktenskapet, som varit densamma under kyrkans hela historia. Det gör vi inte. Vårt samvete säger nej. Vi har den katolska katekesen som stöd. Den säger i nummer 2357 om homosexualiteten att ”den stänger av den sexuella akten från att ge liv”. Det kan man inte vetenskapligt förneka. Katekesen tillägger därför ”att den homosexuella akten inte har sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. Den kan aldrig i något fall godkännas.” Det kan man förneka. Men är det rätt? Den som då menar att detta officiella uttalande från katolskt håll inte skulle vara bindande för samvetet, är inte fullt ut medlem i den Katolska kyrkan utan ställer sig utanför. Det kan man inte förneka.
På vilket sätt ska vi då förhålla oss till sådana välsignelseakter, som redan förekommer i andra kyrkor och samfund, men förbjuds i den Katolska, och till pastorsutnämningar av homosexuella män eller lesbiska kvinnor i andra samfund?
Kanske vi får hjälp av vår Herres och evangeliets ord om saltet. ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen” (Matt 5:13). Salt har funktionen att bevara något friskt så att något inte ruttnar och blir oätligt. Det har en konserverande funktion. Det tror vi gäller också allt som handlar om sexualiteten och om det äktenskapliga livet. Så långt är det bra med saltet. Men det kan också göra ont och framkalla smärta. Därför säger man att man inte ska strö salt i öppna sår. De botar inte och läker inte utan gör bara ont. Jag tror att det är en användbar bild till hur vi kan förhålla oss till kristna som omtolkar Skriftens klara budskap och spiller ut dess kraft till ingen nytta. Står vi bara fast kan vi rädda våra egna själar och - med Guds hjälp - hjälpa andra att ompröva sina olyckliga ställningstaganden. ”Olyckliga”, därför att de underkänner naturlagen som är en del av Skaparens plan för människan.
diakon Göran Fäldt
