Offentliga manifestationer om parrelationer

Hur har det blivit så att traditionell syn på relationen man och kvinna varje år sommartid ska utmanas i offentlig manifestation för könsneutral ”kärlek”? Varför har det inte kunnat fortsätta att höra till det privata området utan basuneras ut som ett allmänt för alla öppet område?

Det är inte överallt som sådana manifestationer accepteras utan anses brista i respekt för hundratusentals människors religiösa uppfattning. En konstutställning i Europaparlamentets hus i Bryssel, Belgien, har till exempel i år framkallat kritik från konservativa politiker i Italien för att framställa hädiska avbildningar av Jesus Kristus och apostlarna. Konstverket är en serie fotografier av en känd svensk fotograf som identifierar sig som ’lesbisk’. Serien bilder omfattar en man som skall föreställa Kristus med en vit ämbetsdräkt och en helgongloria med tolv stjärnor över huvudet. Mannen omges av sju män i fetischkläder av läder som associeras med BDSM fetischism, som på engelska är ett samlingsbegrepp för bondage/disciplin, dominans/submission och masochism.

Utställningen har enligt uppgift öppnats med en mottagning ledd av en Europaparlamentsledamot som företräder det svenska Vänsterpartiet. Utställningen lär i år ha pågått från den 2 maj fram till den 5 maj i Bryssel i Europaparlamentets hus.

Måste folk i allmänhet underkasta sig den ”stolta” paraden för rätten till fri kärlek under prideveckorna med politiskt stöd från kommunerna i Sverige?

Pridefestivalernas offentlighetskaraktär

Vad händer om de inte gör det? Det kollektiva åsiktstrycket må existera men är en illusorisk massrörelse för upplevelser av vad man menar är ”människors lika värde”.  Massrörelsen tycks företräda en totalsyn, ”pride”, som betyder något helt annat. ”Pride” är engelska för två olika begrepp, stolthet och högmod. Högmod definieras i kristen teologi som avsaknad av ödmjukhet. Ödmjukheten är en dygd som erkänner Gud och Guds lagar som eviga och sanna.

Enligt Skapelseberättelsen i Bibeln är människan skapad efter Guds avbild och välsignad (1 Mosebok 1: 27). Till man och kvinna skapade Gud människan och de två skall leva tillsammans i kärlek och trohet och samverka med Gud i skapandet av nytt mänskligt liv. Hur kan då denna mer än tusenåriga syn på människan och hennes kallelse trampas på marken som förklarad otidsenlig när den egentligen inom sig bär fröet till en sant mänsklig civilisation? I en sådan civilisation har varje människa ansvar för sina handlingar och kan välja mellan goda och onda.

Uppenbarligen är inte åsiktsfriheten och yttrandefriheten i det här fallet av digniteten ”mänsklig rättighet” eftersom dess yttringar kan kränkas och förkastas. I Europaparlamentets hus i Bryssel har man däremot under flera år tolkat begreppet respekt för värden och åsikter på det sättet att man inte tillåtit bilder av julkrubban under jultiden.

Om de som driver pridefestivaler, eller ställer upp för dem, säger att det egentligen handlar om fritt sex oavsett kön och ansvar för barn, skulle det vara uttryck för en ärlig offentlig marsch i det fysiska samhället. Om det handlade om rätten till romantiska förhållanden i sig, skulle det inte vara kontroversiellt.

Frihet eller kollektivt tvång?

Det är steget ut över i sexualitetens mening som aldrig kan vara okontroversiellt.  Om man vill frammana bilden av erotik mellan personer av samma kön som en normalitet, har man velat göra ett genombrott i den traditionella förståelsen av den fysiska erotiken och kalla den kärlek.

Att det dessutom ska genomföras med pukor och trumpeter – och kommunalt stöd – som en glädjens frigörelse, är snuddande nära ett kollektivt tvång.

Kärleken är en gåva men att leva den med ansvar är ofta svårt. Ingen förnekar människor ett kärleksfullt liv tillsammans. Men att kalla den fria erotiska kärleken en rätt eller en rättighet är mer politiskt än ideologiskt. Jag kallar det hedendom men jag förväntar mig inte att andra gör det. Men jag har rätten att säga det och att stå för det – enligt lagen!

Att definiera en rätt kräver full överensstämmelse i samhället och i parförhållanden ömsesidighet. Vem som helst kan inte definiera en rätt. En åsikt eller en övertygelse blir inte av sig självt en rätt som är juridiskt bindande.

Sexuellt ofredande är inte fri kärlek, incest är inte genetiskt försvarbart. Där heterogen spermadonation är tillåten och praktiserad måste man räkna med ett växande antal okända genetiska syskon eller halvsyskon som kan bli ett gigantiskt socialmedicinskt problem.

Att bryta mot naturlagen kan inte, enligt min mening, per definition vara progressivt och en rättighet. Andra kan tycka det, men inte jag. Som katolik ser jag naturlagen som en del av skapelseordningen.

Att offentligt paradera för begreppet ”fri kärlek” är bara möjligt om det är politiskt förberett.

Det finns många grupper som tar illa vid sig av sådana manifestationer. Man tycker inte att deras värdegrund respekteras. Varför ska folk förväntas omfatta en annan värdegrund som de inte bär med sig, frågar man sig? Det är när manifestationer av det här slaget stöttas av stat eller kommun som problemet uppstår.

Kollektivt eller personligt samvete?

Vi måste välja mellan ett kollektivt samvete och ett personligt. Kan jag av samvetsskäl inte ansluta mig till Pridemarschen i år eller ett annat år, måste jag inte bedömas som kollektivt illojal. Jag måste ha rätt att säga nej till ”Pride” som manifestation i den form den har och rätt att förvänta mig respekt för min uppfattning att fritt sex inte är synonymt med kärlek. Offentligt stödd pridefestival kränker den uppfattningen – grovt!

Samvetet är personligt, inte kollektivt. ”Konungen skall ingens samvete tvinga låta”, sa man förr. Det kallas respekt. Hur är det med dagens maktutövare, ”samhället”? Vill det samvetet tvinga låta? Svaret är naturligtvis ’nej’ av det skälet att man inte argumenterar utifrån filosofiskt, metafysiskt genomtänkta begrepp, som ’tvång’, ’samvete’ eller ’naturlag’ utan utifrån sociologiskt gjorda mätningar av attityder och opinionsundersökningar. Man utgår bara från att alla ska tycka samma sak. Jag gör det inte!

diakon Göran Fäldt