När mammorna var hemma

I dag måste samhället genom politiskt grovarbete försöka medverka till att skolmiljön ”upplevs” som trygg och rolig. Hur många barn längtar inte efter att få börja skolan? Skolan är utanför hemmet den viktigaste institutionen för barnen. Hemmen tillsammans är den bästa grunden för det goda samhället.

Skolornas betydelse

Under pandemin stängdes skolor överallt i världen men FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vädjade till de drabbade länderna att så mycket som möjligt hålla skolorna öppna för barnens skull. Han menade att frånvaro av skolorna får oöverskådliga och skadliga konsekvenser för barnen.

Den oersättliga närheten från föräldrarnas sida – särskilt mammornas

Orsaken till de många och allvarliga problem vi har i samhället i dag är att det första och viktigaste bandet mellan barnen och deras mammor har ersatts av personal. Den direkta och naturliga levande kontakten mellan mammor och barn är oersättlig därför att mammorna är alla barns första kontakt med människorna. Problemen måste lösas i den första och naturliga gemenskapen, familjen. Utveckling och trygghet kommer från föräldrarna och måste hållas vid liv i ett hem som barnen känner som sitt.

Det finns alltid problem med barnen i uppväxttiden – liksom det finns problem i äktenskapen – men de ska i första hand vara grundläggande frågor för de gifta själva och deras barn. Som det nu är försöker man ofta lösa problem med barnen genom att ställa ännu större krav på skolan och samhället.

Institutioner utanför den mänskliga familjen blir viktigare än hemmet. Där ligger det stora felet. Förstår man inte att hemmet behöver tid och närvaro av föräldrarna – och särskilt mammorna – då har man accepterat bristerna i de första levande kontakterna och den fortlöpande närheten och utsätter gemenskapen för fel sorts prövningar.

Samvetets stora men bortdiskuterade betydelse

Att hänvisa till arvsyndens spår i det mänskliga förnuftet kan bara vara fruktbärande om det också hänvisar vidare till samvetsrannsakan. Samvetet är människans ”adelsmärke” men för att kunna ta dess frihet på allvar behöver man gå till kristendomens källor, bönen och Skriften. Här finns alltid hopp och förtröstan att hämta. De som vill hjälpa till och stå par till tjänst har då själva ett starkt behov att studera frågorna i grunden. Det går att lära sig något nytt.

I Sverige har ganska nyligen en större faktabas getts ut i bokform med samma syfte att medvetandegöra paren och frivilligorganisationer och sociala myndigheter om den allvarliga och ofta besinningslösa våldsutvecklingen i parrelationerna: Eveliina Sinisalo, Linn Moser Hällen, Våld i nära relationer: socialt arbete i forskning, teori och praktik, Liber 2018.  Det är en mycket viktig bok!

Relationen mellan man och kvinna i äktenskapet

Påve Franciskus säger i sin apostoliska uppmaning Amoris Laetitia den 19 mars 2016 på S:t Josefs högtid, att ”Det är viktigt att förkasta varje form av sexuell underkastelse. Därför måste man undvika alla olämpliga tolkningar av texten i Efesierbrevet där Paulus uppmanar kvinnorna ”Foga er efter era män” (Ef. 5:22) (…). I äktenskapet får detta ömsesidiga ”underordnande” en speciell betydelse och kan förstås som en ömsesidig tillhörighet som man har valt av egen vilja och som präglas av trohet, respekt och uppmärksamhet” (Amoris Laetitia, §156).

Identifiera de verkliga svårigheterna

Man kan alltså förstå det så att dominans och auktoritärt beteende som leder till den andra partens ”underkastelse” är områden i mänskligt samliv som måste definieras som underliggande faror som kan bryta ut i våld.  Hur man ska komma till rätta med detta problem i dagens samhälle är svårt att enkelt besvara. Men det måste börja med att erkänna problemets betydelse och allvar. Modeller måste prövas ut och diskuteras.

Ömsesidigheten och respekten måste vara levande inslag i det gemensamma livet. Man kan i ett pastoralt arbete – liksom i den personliga samvetsrannsakan – försöka urskilja vissa tecken på de vanligaste tendenserna till våld. Det är också bra att lyssna till vad Kyrkan säger. Hon är ju vår Moder. Hon vet. Helgonen vet också, till exempel S:ta Rita av Cascia.  

Allt våld strider mot det kristna levnadssättet

Varningssignalerna Kyrkan tar upp i sin förkunnelse är alla tecken på våld eftersom våldet strider mot det kristna levnadssättet. Hon pekar på det levande samvetets betydelse. Hon pekar på försoningens sakrament i bikten som en alltid god början.

Vi har ansvar. Hur uppstår våld? Våld mellan man och kvinna i äktenskapet, eller mellan föräldrar och barn, har alltid en första bakgrund. En liten kris leder till en konflikt och konflikten till våld.

En person med auktoritär karaktär har svårt med det komplexa hos andra. Det måste man förstå och ta hänsyn till. Fördömanden är alltid den sämsta vägen. Alla kan växa i självkännedom.

Den viktiga komplementariteten i äktenskapet erkänns ibland bara halvhjärtat. Det måste man beklaga. Det kan bli bättre. Tålamodet och rättvisans dygder är nycklar till nya förhoppningar. Våldet måste bekämpas med dygderna som hjälp.

Bråken tagna på rätt sätt ingår i mognadsprocessen

Bråk är att vänta men är till för att lösas. På längre sikt är också en typiskt auktoritär föräldrastil förkastlig eftersom den syftar till att ”påverka” utan att ”fostra”. Föräldrar ska naturligtvis utnyttja sin föräldraauktoritet men med förståelse och insikt i barns utveckling till fria människor. Den auktoritära stilen är okänslig och i grunden osocial. Många olyckliga liv har här sin förklaring.

Våldets natur

Våld känns. Våld är alltid något förskräckligt och oacceptabelt. Det gör ont. Både för den som utsätts och för den som utsätter någon för ont våld. Man kan försöka identifiera våldets egen natur och ta ett nytt grepp om det. Det finns våld i relationer som hålls hemliga, det finns fysiskt eller andligt våld som inte går att hemlighålla. Det syns och det märks. Det finns våld som bryter ut i brottsliga gärningar som leder till åtal och straff enligt samhällets lagar. Man kan reflektera mer över problemet och försöka öka sin självkännedom. Kyrkans biskopar och präster har genom sina erfarenheter och förståelse en ofta avgörande roll i lösandet av normala mänskliga problem. De vill vara till tjänst och till hjälp som Kristi ställföreträdare.

Solidaritet är att ställa upp för andra

Kan man hjälpa andra kommer man också att stärka sig själv och uppnå en större mognad – den som alltid krävs för att uppnå den kristna fullkomligheten och ta emot Guds nåd till vishet. Allt som varit fel och orätt kan bli rätt och gott igen! Ansvar kräver alltid engagemang. Allt är att vinna om man bara beslutar sig att börja om. Man bör kunna förstå att det nu så intensivt diskuterade ”våldet i nära relationer” har sin förklaring i det hem som av socialpolitiska skäl inte ges rimliga förutsättningar att lyckas. Bara Gud har sista ordet. Ingenting är för alltid förlorat.

                                                                                             diakon Göran Fäldt