Medlemmars i Svenska kyrkans val – ”tro utan gärningar”?

På något sätt verkar själva röstandet för medlemmar över 16 år vara det viktigaste. Är det ett elfte Guds bud eller ett nytt första? ”Kom ihåg kyrkovalet och tacka Gud för demokratin”, manar kyrkoledningen. Alla vet från början att en röst inte åstadkommer något i sak, eftersom man röstar på dem som tyckt till i vissa frågor och bildar en värderingsgemenskap. Dessa grupper i sig kan framföra sina ställningstagande i det större kyrkomötet eller i frågor av lokal betydelse. De grupper som ser Svenska kyrkan som en viktig aktör i samhället är de som profilerar sig tydligast och presenterar de mest tillförlitliga representanterna. Bortsett från miljöfrågorna är det andra frågor som gäller människosynen som kommer i förgrunden. Men är det frågor som kan avgöras i demokratisk anda? Var finns i så fall Bibelns auktoritet och giltigheten i den reformatoriska teologin som åtminstone delvis är bindande i Augsburgska trosbekännelsen? Vilket mandat kan egentligen ett kyrkomöte i Svenska kyrkan ha för att fastställa normer och identitetsskapande gemenskap? Kan frågor kring livets etik och samlivets former verkligen avgöras av de församlade lekmännen som har samma röststyrka som ämbetsbärarna? De tror man nog inte inom Svenska kyrkan heller men det centrala är att rösta. Den är medlem som är registrerad men inte nödvändigtvis döpt. Den röstar med rätt som gift sig, skilt sig och gift om sig medan hustrun eller maken lever, som till exempel nuvarande ärkebiskopen. Är inte hela det stora med kyrkovalet jämförbart med Luthers och Svenska kyrkans ”rena evangeliska lära” – tron allena? Jag känner flera katoliker som övergått till Svenska kyrkan för sina barns skull. De menar att barnens framtid är säkrare om de är medlemmar i den lutherska majoritetskyrkan. Det innebär att föräldrarna inskärper vikten att rösta för sig själva och för barnen. Det är något helt annat än vad katolska föräldrar och gudföräldrar åtar sig som kallelse vid barndopet. Det är något helt annat än vad vi som katoliker bekänner vid doplöftenas förnyelse på påsknatten eller vid firande av dop av nyfödda.

Aldrig har katoliker hört det sägas att de ska rösta om sanningen eller engagera sig i samhällsutvecklingen. Men det blir heller inte aktuellt för oss som saknar rösträtt i Svenska kyrkan men som har medborgarrätt i det svenska samhället. Där måste vi göra rätt för oss och ta ansvar för just ”gärningarna”. De skall alltid följa oss in i det tillkommande livet. Det är inte ironi att säga att röstkortet ger passage genom ”den trånga porten” till himlen. Det är ett engagemang för en ekumenik som eftersträvar den synliga enheten i tron och moralen.

diakon Göran Fäldt