Lugnet före stormen?
Hur ska vi som kristna förbereda oss på det som ingen kan förutse och ingen önskar? Det första måste vara att se verkligheten i ögonen och inte blunda. Lilla Thérèse, som i djup tro och förening med Kristus, upplevt alla svårigheter en människa kan få gå igenom var alltid ”realist" i den meningen att hon också bar alla prövningar och motgångar i hela sitt väsen, andligt, intellektuellt och kroppsligt.
Hennes tids fromhetsideal visade på orimliga idéer om Jungfru Maria och vad Maria kunde göra. Thérèse ville inte ägna sig åt sådana spekulationer utan ville ”bara livnära sig på sanningen” som hon skriver i Sista samtal till moder Agnes av Jesus.
Hon ville se saker och ting ”som de var” och när det gällde Maria var hon bara intresserad ”av hennes liv i verkligheten och inte av vad man brukade föreställa sig om hennes liv” (Gula häftet, Sista samtal).
Andligen stod hon Johannes av Korset närmare än själva moder Teresa av Jesus, den verkliga reformatorn av Karmel. Till slut var det evangelierna enbart som gav henne styrka och tröst. Guds ord i Nya testamentet är ju också oöverträffade som andlig och moralisk källa!
Vår statsminister avgår ”för landets och hans partis bästa”. Vad kommer efter detta? Landet har många och allvarliga problem som måste arbetas igenom med de demokratiska medel som finns till hands. Det finns tydligen en fara också med ett ledarskap som fungerar bra inom den närmaste kretsen. Den ledare som alltid får gensvar i vänlighet för sina tankar och beslut kan i någon mening också bli blind för den ”obehagliga verkligheten”. Ledaren litar för mycket på att den egna välviljan i sig räcker för att göra skillnad och åstadkomma det bästa ”för landet” eller för ”tryggheten”.
När en ledare inser att välviljan inte är svaret på samhällets tidsproblem, tappar ledaren i någon mening tron på sig själv och sin förmåga. Man vill ta ett så hedersamt avsked som möjligt. Man vill bevara bilden av sig själv som hängiven sin sak men som tvingas ge upp på grund av ”omständigheter”.
Det krävs insikter och mod för att åstadkomma stabilitet och rättvisa. Det gäller ett land, det gäller ett företag, det gäller gemenskaper av annat slag. Den som blottlägger maktkamp, svek eller en maffialiknande korruption i sin omgivning – eller i alla maktkonstellationer – kan få plikta med livet.
Den ryske samhällskritikern Aleksej Navalnyj vittnar med sitt liv om hur livsfarligt det kan vara att utmana ”makten”. Han är inte ensam. Modiga kvinnor som står upp med livet som insats är enorma ljuskällor i vår tid.
Kyrkan har i dessa tider av oro och förvirring det bästa svaret – inte i de kyrkliga konsulternas innovationer – utan i saligförklaringarna och helgonförklaringarna. Om vi vill förbereda oss på svåra tider under ”lugnet före stormen” kan vi intressera oss för ”realiteterna” i de många vittnesbörden som sprids i Kyrkan genom predikningar och berättelser.
Det är inte enkla lösningar som kommer fram utan starka vittnesbörd om tron på Kristus som den tro som kan segra över synden och döden.
Vi har firat Maximilian Maria Kolbe, vi har tackat Gud för vittnen som martyrerna, gråbröderna, Mikael och Zbigniev från Pariacoto i Peru, domaren Rosario Livatino från Sicilien och ordenssystern Maria Laura Mainetti från Chiavenna i Norditalien. I lugnet före stormen var de väl förberedda.
Kyrkan måste alltid stå för sanningen. Handlar det om själva naturen eller respekten för skapelseordningen och livet från konceptionen till den naturliga döden, är det alltid sanningen och verkligheten vi måste vittna om. Kyrkolärare som Lilla Thérèse är viktiga för oss just av det skälet att hon inte blundade för verkligheten utan alltid sökte sanningen i Kristus.
diakon Göran Fäldt
