Kyrkan kan inte säga två olika saker i samma fråga om moralen

Familjebegreppet bygger på äktenskapet mellan en man och en kvinna. Det kan inte råda någon tvekan på den punkten. Kyrkan kan inte tala med dubbla budskap.

Ändå förefaller det som det är just det som händer när påven Franciskus – i filmen Francesco av Evgeny Afineevsky – bland annat säger: ”Vi behöver skapa en civil lag för samlevnad. Då har de lagens skydd.” Jag har ställt upp för det.”

Det är klart att man kan förstå att påven som herde och Kristi ställföreträdare på jorden inte vill lämna homosexuella åt sitt öde och dra undan sin hand och sitt stöd. Under Coronatiden med dess ekonomiska och sociala konsekvenser har påven till och med genom sina karitativa kanaler bistått de prostituerade när de i sin nöd inte fått sina ”kunder” och inte haft något alls att leva på, utom genom stöld eller andra brott. Man får dock inte dra fel slutsatser av en sådan evangelisk, karitativ insats.

Att informellt i en filmintervju tala om säkerheten för homosexuella i samhället är inte ett uttalande från påvens sida om den kristna läran om samlevnadens villkor utan ett uttryck för förståelse av människors specifika svårigheter, särskilt deras som lever i samhällets ”periferi” (se Evangeliets glädje, Frestelser som möter alla som arbetar pastoralt, II: 76). Dit hör inte bara Coronadrabbade utan också leprasjuka och HIV/Aidssjuka. Det är alltid viktigt att Kyrkan står nära utsatta och marginaliserade människor, eftersom Gud ser till de fattiga och lidande.

Vi behöver inte misstänka att påven avviker från läran om sanningen så som Bibeln och traditionen framställer den för oss, utan att han vill nå dem med evangeliets budskap och ge de homosexuella ett hoppets tecken.

Påven Franciskus har i boken On Heaven and Earth, 2013 (”I himmel och på jord”, ej utgiven på svenska) inte tydligt uteslutit att en civil samlevnadslag skulle vara möjlig men har också sagt att ”likställandet av homosexuella relationer med äktenskapet är en antropologisk tillbakagång,” och han har visat oro för att ”barn skulle kunna påverkas om samkönade par fick adoptionsmöjligheter. Varje person behöver en manlig fader och en kvinnlig moder som hjälper dem att skapa sin identitet,” har han samtidigt sagt.

Vår tid präglas till sin egen olycka av den ”sexuella revolutionen” från 1960-talet och framåt. För en överblick av situationen kan man besöka websidan http://www.ruthinstitute.org/. Överhuvudtaget är det av vikt att förstå sambandet mellan preventivmedlen, särskilt hormonpreparaten p-piller, och hälsofrågor som bröstcancer och infertilitet och, som en tragisk följd av den ”sexuella frigörelseprocessen”, aborterna och skilsmässorna. I Sverige domineras informationen i sex- och samlevnad av organisationer som RFSU. De har en inställning till sex som överhuvudtaget inte kan förenas med den kristna inställningen och förståelsen.

Sådana resursstarka organisationer som den svenska Folkhälsomyndigheten borde utvidga sitt arbete till att söka orsakerna till vår tids problem som den psykiska ohälsan och självmordsbenägenheten bland unga, både pojkar och flickor och undersöka om det finns ett samband med de allt vanligare tankarna på läkarassisterat självmord. Sexualiteten hör hemma i det äktenskapliga förbundet mellan man och kvinna och skall upprätthållas som norm (men inte kontrolleras eller onödigt exponeras som olaglig i utomäktenskapliga sammanhang). Vem utom Kyrkan har kompetensen att förklara normen rationellt och rätten att förklara normen bindande för det kristna samvetet?

Det är inte puritanism som behövs utan de goda dygderna, renheten, rättvisan, respekten för naturlagen och den äkta kärleken. En från Kyrkans sida rekommenderad civil lag för olika samlevnadsformer – även heterosexuella – sänder fel signaler och är i grunden felaktig eftersom Kyrkan inte kan ha en specifik auktoritet när det gäller civil lagstiftning.

Däremot har Kyrkan rätt och plikt att lagstifta för sina egna medlemmar, det vill säga alla de döpta. Genom de döptas närvaro och vittnesbörd i det civila samhället utövar Kyrkan också sin missionerande uppgift att inbjuda alla människor till tron på Frälsaren Jesus Kristus. I respekt för den gudomliga lagen och naturlagen måste Kyrkan i hela sin undervisning vara trogen Bibeln och traditionen som bara auktoritativt kan presenteras av magisterium, det kyrkliga läroämbetet som innehas av påven som S:t Petri efterträdare. Om nu just påven uttalar sig på ett sätt som ser ut att bryta med den kontinuerliga läran så sänder det chockvågor genom hela Kyrkan. Men eftersom han är påven så misstar han sig inte i frågor om moralen och tron. Vi kan vara lugna och vi kan lita på Gud.

Vi måste förstå vikten av att lyssna på påven och med tålamod invänta hans slutliga undervisning. Frågan om de homosexuellas plats i Kyrkan och i samhället måste behandlas med respekt men samtidigt inte framställas som ett paradigmskifte, det vill säga som en presentation av en lära som avviker från den traditionella och erkända undervisningen.

En sådan kultur – i den sexuella frigörelsens filosofi – som förmedlas genom media och genom skolorna, och undergrävs av pornografin, ger upphov till förvirring och osäkerhet om livets mening. Man måste se på allvar att så många unga frågar sig om de är födda ”i fel kropp” och sedan får vuxenstöd för att förändra sin biologiska verklighet. Kyrkan måste motverka den förhärskande synen att miljön formar allt levande och att arvet från skapelsen styrs av ”evolutionen”. Arv och miljö hör ihop. Enbart materiell evolution saknar lagbundenheten och det yttersta syftet med livet.

Kyrkan kan aldrig uppmuntra till en skilsmässolagstiftning men får leva med den som ett pastoralt problem. Kyrkan kan bara undervisa om det som ryms i den gudomliga planen för människan. I Kyrkans strävan att nå ut till alla människor med frälsningens budskap i Jesus Kristus måste troheten och enheten i tron och moralen ha högsta prioritet.

Att Kyrkan skulle tala om civilrättsliga lagar för samkönade par kommer att missförstås. Det kan aldrig vara en indikation på att Kyrkan i framtiden skulle jämställa samkönade föreningar med det kristna äktenskapet. Om samkönade relationer som livsgemenskap skulle rymmas inom begreppet äktenskapets sakrament då skulle det för det första vara oupplösligt om paren var döpta och sexuella handlingar utanför det samkönade partnerskapet skulle vara synd, precis som det för döpta heterosexuella är synd att förenas sexuellt utanför äktenskapet.

Varje tanke på civilrättsligt giltiga föreningar mellan personer av samma kön från Kyrkans sida måste alltså avvisas. En annan sak är att staten eller ett parlament godtar dem och ger dem lagens skydd. Det gör dem inte moraliskt rättfärdiga i katolsk kristen mening. Skulle Kyrkan antyda att sådana fria gemenskapsformer utanför Kyrkans gemenskap skulle vara tillåtna finns inga skäl kvar att påpeka det felaktiga för döpta att leva som sambo, eller som Kyrkan kallar formen på engelska, de facto unions.

Kyrkan lär att samtycket till äktenskap mellan döpta är sakrament. Äktenskapet kan därför inte bara vara en social konvention och ett förbund för samhällets bästa och stå under den civila statens auktoritet. Det är också en förening med Gud som skapat människan och bestämt henne att bära frukt i ett oupplösligt förbund i kärlekens gemenskap.

                                                                                                           diakon Göran Fäldt