Handrörelser bara inför publik – varför?

Det ser ut som ett fenomen som svept över all publik argumentering under kanske ett halvt sekel. Man behöver bara följa utvecklingen i tevesändningar och i till exempel predikstolar.  

Det finns snart inte en talad sats eller ett tänkt påstående som inte åtföljs av livliga handrörelser. Alla gör det som står inför publik. Förr var det inte så. Om man inte var komediant, som Charlie Chaplin.

Man argumenterade med tankarna och orden, inte med kroppen, inte med armar och händer. Hemma vid middagsbordet gör man det inte. På promenad med en kollega gör man det inte. Men i media och inför publik gör man det.

För några år sedan blev jag inbjuden till teves morgonprogram kl. 8 tillsammans med dåvarande ordförande för RFSU. Ämnet var ofrivilliga graviditeter och akutpiller genom apoteken och programledaren ägnade frågan kanske 10 minuter.

Hur det gick har jag glömt och det var säkert ingenting att komma ihåg heller. Vad jag däremot med intresse idag minns är vad min kära far, som sett programmet, sa efteråt och vad han tyckte om sonens uttalanden i ord och bild offentligt på public service teve. Det enda han sa med faderligt leende var: ”Du viftade i alla fall inte med händerna som de andra!”

Jag uppfattade det som beröm. Min fars generation skulle aldrig drömma om ett så utpräglat emotionellt sätt att uttrycka sig som att samtidigt vifta med händerna i tomma luften.

Jag tror det beror på att man litade på sitt intellekt och sitt förstånd för att göra sin mening förstådd. Det var så man diskuterade och det var så man debatterade med olika infallsvinklar. Man kunde vinna andra för sin uppfattning eller förlora i samma utsträckning. Man hänvisade inte till sina känslor för att förstärka sitt förstånd och sin uppfattning.

Jag kallar detta moderna fenomen – utan att vifta med händerna – intellektets emotionalisering – vilket för mig är ett fördunklande av förståndet. Ska vi påverka varandra och försöka få makt över andras tankar så bör vi vara hederliga nog att avstå från det fysiska utspelet av känslor. Det är en påverkansprocess som liknar den marknadsinriktade reklamen. Med den man kan sälja allt, till och med oförnuft! Känslan trumfar förståndet. Man tror kanske man vinner slaget om själarna.

Det är långsiktigt tveksamt. Utan att förstå det, förlorar man istället något av sin trovärdighet.

                                                                                                                                  diakon Göran Fäldt