Guds ord måste uppfyllas

I Johannesevangeliet för mässan på torsdagen i fjärde påskveckan säger Jesus, efter att ha talat om apostlarnas skyldighet att ”tvätta varandras fötter” (13:14), att han vet vilka av dem han utvalt och att det han sagt om den ödmjuka tjänargärningen att tvätta varandras fötter inför måltiden inte kommer att gälla dem alla. Bland dem som deltagit i den eukaristiska måltiden, det vill säga att äta hans bröd, det som Han också för alla tider förklarat som Livets bröd, det som ger evigt liv, finns någon, eller några, som ”lyfter hälen mot honom” (13:18).  Det är Judas Iskariot som åsyftas, när Jesus säger till honom ”Gör genast vad du skall göra” (13:27). Om man säger inte bara ”den” utan ”de” finns inget stöd i Skriften, men pronomenet kan få syfta på Judas’ många efterföljare som senare förrått Jesus. Skriften kallar alla dessa ormens, alltså djävulens, ”avkomma” (1 Mos 3:15).

Till och med keruberna (Rafael 1512 i Sixtinska kapellet) förundras över Sanningens mysterium

Den, eller de, mästaren syftar på kommer att göra sig skyldiga till en gärning som är förutsagd, eftersom den är förutsagd enligt Skriften. ”Skriftens ord måste uppfyllas” (13:18), säger Jesus, som är apostlarnas mästare och lärare, men som framförallt är Faderns Son, något som Jesus flera gånger avslöjat och uppmanat dem att tro på.

Det Han säger måste vara Sanningen, men vad betyder den för oss som tror på Kyrkan som universell och öppen för alla folk och folkslag, för alla raser och alla åldrar? Varför upplyser Herren inte den, eller de, han syftar på i sitt tal till dem och varnar honom, eller dem, så att de inte ”lyfter sin häl” mot honom, och ställer sig utanför gemenskapen med honom?

Varför måste det ske, som bara kan betraktas som ett allvarligt steg bort från Jesus den Gode Herden och räddaren från synd och död? Det är i 1 Mos 3: 15 vi finner svaret som tolkats på två olika sätt av kyrkofäderna men där ett av de två tolkningarna kommit att anses vara Kyrkans lära. ”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen”. Hennes avkomma är Jesus och de som skall ”huggas” är Jesus och Hans mor Maria kvinnan.

Kyrkofäderna – och sedan kyrkans heliga tradition – ser i detta Skriftens heliga ord det messianska löftet från Gud om en räddare och förlossare efter syndafallet i paradiset och en förutsägelse av Jesu korsoffer i lydnad mot sin Fader.

Kyrkan tror alltså att det är Maria själv, som jungfrun som fött den oskapade evige Sonen till världen som ”krossar” ormens huvud. Det måste vi komma ihåg när vi tänker på och tror på Marias många uppenbarelser för de troende.

Rafael i Sixtinska kapellet i Vatikanen

Då kan vi också bättre förstå evangeliets ord från torsdagens mässfirande att ”Guds ord måste uppfyllas” (13:27). Det Jesus säger till Judas visar att ingenting i den gudomliga planen kan ändras utan bara uppfyllas för den slutliga frälsningens skull. Judas – och hans ”avkomma” är utvalda i Guds försyn och är nödvändiga i det gudomliga försoningsverket. Judas inser själv att han gjort sig till förrädare och verktyg för den verklige gärningsmannen, djävulen, som kallas ormen i Skriften. Om Judas slutliga öde inför Gud kan vi ingenting veta och traditionen säger ingenting bestämt. Inför den Yttersta Domen vid Kristi Andra Ankomst kan vi bara ödmjukt själva bekänna oss som syndare i behov av förlåtelse och återupprättelse.

När vi den 14 maj varje år firar Guds Moder Marias första uppenbarelse till herdebarnen i Fatima i Portugal måste vi bara inse att alla Guds Moders uppenbarelser och alla ord hon uttalat syftar på hennes ”gudomliga avkomma”, Jesus Faders älskade Son. Alltså måste vi alltid – även när vi har svårt att förstå mysteriet – ta emot Frälsningens budskap och omvända oss.

”Saliga de som inte har sett men ändå tror”, säger Jesus till apostlarna och till Tomas tvivlaren som till slut bekänner den sanna tron: ”Min Herre och min Gud” (Joh 20:28). Guds ord måste alltid uppfyllas, säger Jesus vår Frälsare. Han själv böjer sig inför sin Faders befallning och gör ”det Han måste göra”.

                                                                                                                  diakon Göran Fäldt