Den katolska katekesen
På svenska kom den av påven Johannes Paulus II 1992 godkända katekesen ut i översättning av msgr Lars Cavallin 1996 (på bokförlaget Catholica, 600 sidor) som på kort tid gjorde en enastående insats för Kyrkan i Sverige.
Den är betydligt mer omfattande än den för några år sedan nyutgivna Martin Luthers Stora katekes (Robert Larsons bokförlag, 2017, 160 sidor) som också den vill vända sig till vår tids människor. Man får bara komma ihåg att det är en originalskrift från 1500-talet som inte har eller har haft kyrkligt godkännande men att den var avsedd för den så kallade Reformationen – utanför Kyrkans enhet.
Eftersom katekesen var ett så pass omfattande referensverk märktes snart behovet av en kortare version av katekesen som också förverkligades i Katolska kyrkans lilla katekes som godkändes av påven Benedikt XVI under hans pontifikats första år, 2005, och utgavs av förlagen Catholica och Veritas förlag, 2006.
Efter konciliet ansåg många att en ny katekes behövdes som också förverkligades i en modern katekes från Holland. I efterhand kan man bara konstatera att denna katekes inte var problemfri och att den inte i allt sammanföll med konciliets lära.
Den holländska katekesen för vuxna var på många områden banbrytande och kanske nytänkande. Den var skriven av framstående teologer och hade förberetts av högt utbildade och mycket produktiva präster och ordensmän. Katekesen var också en stor försäljningsframgång och gavs ut i flera moderna språk, översatt från det holländska originalet som kom ut 1966. Bara i Nederländerna såldes 400 000 exemplar.
Det var den första katekesen som gavs ut omedelbart efter Konciliets avslutade 1965 men som felaktigt gjorde anspråk på att vara en fullständig katolsk katekes. Den fick imprimatur (godkändes för utgivning) av de nederländska biskoparnas primas, kardinalen Alfrink, men den Heliga Stolen i Vatikanen ville inte godkänna den. Kritiken var först och främst teologisk men den pekade på att den inte var heltäckande för den katolska tron och moralen.
Den holländska katekesen förbigick i tystnad många viktiga etiska och moraliska frågor. Utgivarna var mycket medvetna om dessa ”luckor” i katekesen. Biskoparna i Nederländerna insåg att katolikerna hade moraliska frågor som inte besvarades i katekesen och gav rådet att tala direkt med biskopar och präster men som i sin tur i regel hänvisade till de troendes egna samveten.
Det var precis vad den Anglikanska kyrkan tvangs göra under 1920-talet då frågan om barnbegränsning med preventivmedel diskuterades. Detta steg för individuell självständighet i moralfrågor föranledde påven Pius XI (Achille Ratti) att upprätthålla den katolska äktenskapliga etiken i encyklikan Casti Connubii, 1930. Genom hela Andra Vatikankonciliet och senare encyklikor av Paulus VI och Johannes Paulus II försvarades och fördjupades den katolska äktenskapssynen och normerna kring sexualiteten – i strid mot ”moderniteten”.
Den holländska katekesen gjorde Kyrkan en otjänst genom att inte närmare beröra frågan om artificiell barnbegränsning i de katolska äktenskapen. Den katekesen lyfte i praktiken bort ansvaret från själasörjarna som kunde ge rådet, ”följ ert samvete”, utan att förklara att normen om fortplantningen är bindande katolsk lära.
Finns det för samvetet bindande normer?
Det är här problemet för Kyrkan i dag börjar. Katolikerna måste veta vilka dogmer och doktriner, särskilt dem som rör äktenskapet, som är bindande för samvetet. Om de troende hänvisas till det egna samvetet utan att det påpekas att det måste formas efter Kyrkans lära, har man i praktiken övergett dem som själasörjare.
Hur många prästseminarier har styrts av den holländska katekesen?
Den här inställningen bland många präster är, kan man säga, resultatet av att präster utbildats och formats under nästan 50 år i seminarier som använt den holländska katekesen och inte den katekes som är heltäckande och trogen Magisterium och som nu (från 1995) är gällande för all kateketisk undervisning. Därför bör man känna till den holländska katekesen som bakgrund till en viss ovillighet bland präster att undervisa om hela den katolska moralläran.
Man bör dock inte läsa den som autentisk vägledning i katolsk tro och moral! Man måste i stället försvara Kyrkans obrutna undervisning och uppfatta det profetiska i Paulus VI:s Humanae vitae (1968).
Vad är egentligen ”modernismen” eller ”moderniteten”?
Påven Pius X fördömde modernismen 1907 i encyklikan Pascendi Dominici gregis. Teologiutvecklingen under 1800-talet, efter franska revolutionen, kan möjligen kännetecknas som en ny tolkningsmetod av den Heliga Skrift som studerades på ett nytt sätt som uttryck för sin tids förhållanden och människors behov. Den Heliga Skrift var fortfarande grundläggande för den kristna tron men den sågs mer som ett uttryck för människans religiösa erfarenheter än som Guds omedelbara Ord som inspirerat de heliga författarna. Det innebar bland annat att vissa präster, som sedan lämnade ämbetet, ifrågasatte Jesu gudom. Det chockade hela den katolska världen och splittrade de kristna. I enklare termer började man härefter tala om liberala och konservativa, som om det fanns två sanningar!
Vad är sanning?
Det blev sannolikt också upphov till den teologiska teorin, till ”modernismen”, och utmanade alla Kyrkans dogmer och doktriner. Kyrkans läroämbete, Magisterium, som innehas av påven i det petrinska av Kristus instiftade ämbetet, fastställer vad som är katolsk doktrin och dogm. Nu skulle den moderna teologiforskningen efter konciliet komma att utmana Magisterium och formulera den katolska tron på ett nytt sätt, det moderna sättet, vilket ger upphov till begreppet ”modernism”, och i en senare variant, ”moderniteten”. Vissa teologer ville tydligt helt frigöra den katolska tron och moralen från Magisterium som en bindande och vägledande trosinformation. Det var ju det som hänt med ”reformatorerna” Calvin och Luther som menade att Bibeln var självförklarande och inte behövde något ”mänskligt tolkningsinstitut”. Den utvecklingen hade redan börjat med franciskanen William av Ockham på 1300-talet.
Utan Magisterium – ingen universell dogm eller doktrin
De två huvudfårorna i den teologiska forskningen möttes under det Andra Vatikankonciliet som kom att balansera de båda riktningarna men samtidigt bevara den kontinuerliga och uppenbarade läran som apostlarna mottagit av Kristus och av den Helige Ande. Allt detta framgår av Nya testamentet.
Vissa frågor inom tron och moralen kan enligt Kyrkan bara avgöras av Magisterium. Det betydde att vissa frågor inom moralen, som till exempel skilsmässorna och metoderna för barnbegränsningen, blev stridsfrågor som måste bemötas och besvaras av Troskongregationen. I dag har vi många nya frågor inom bioetiken och eutanasin.
Subjektivismen i alla dess former översvämmar samhällsfunktionerna och till och med Kyrkan. Hur ska Kyrkan kunna bevara sig opåverkad av ”moderniteten” och återvända till naturlagen och den etik som finns inskriven i den Nya lagen i Kristi Person?
Kristus är den ende Läraren
När hela samhället och hela utbildningsväsendet är påverkat av ”moderniteten”, då måste man rädda sin själ till det eviga livet hos Gud genom att välja den katolska läran och undervisningen. Kristus är den ende frälsande Läraren och Han har grundat sin Kyrka på en apostel, Petrus, som fått ett särskilt uppdrag, att bevara tron på Herren Kristus i hela dess vidd och betydelse.
”Moderniteten” är en bakgrund och en generell förklaring till varför moralen har subjektiverats och förlorat sitt objektiva sanningsvärde. I den omstrukturering av samhället som vi nu bevittnar är det familjelivet och hemmet som Guds närvaro som marginaliserats i stället för att hedras och understödjas. Unga kristna familjer har ett svårt val att göra i ett samhälle som kräver dubbelarbetande föräldrar och barnuppfostran utanför hemmet. Det kräver heroism!
De unga kristna familjerna idag
Det är därför de unga kristna familjerna som får bära de tunga konsekvenserna av ”modernismen”. Väljer de unga det kristna hemmet som livets sanna projekt blir de lyckliga, men kanske lite mindre ”rika” i pengar. Men vem har sagt att pengar gör människan lycklig? Och vem eller vad kan ersätta modern för barnen? När jag växte upp var alla mammor hemmafruar och tog hand om familjen. De kände varandra, möttes i affärerna och i parkerna och pratade om sig själva och om barnen. Kvarteren och städerna var levande under dagtid. På landsbygden fungerade det på ett annat sätt i kontakt med lantbruk och jordbruk.
Vi kan inte anpassa oss till denna världens värderingar och sekularism! Vi måste veta var Sanningen finns, inte bara som helhet, som ”fundamental option”, utan i de moraliska detaljerna. Vi måste ha rätt katekes, rätt trosundervisning, rätt Lag att följa. Dogmen och doktrinen är själva kärnan i det apostoliska ämbete påven innehar. Allt annat är trender och ismer under vägen. Vi måste alltid tacka vår Herre för Kyrkan och för våra goda biskopar och präster som förmedlar Guds nåd till alla som kämpar trons goda kamp. Vi måste alltid be för påven som bär ett tungt kors som Guds tjänares tjänare.
Kyrkan – vår borg och vår stolthet
Vi kan aldrig ge upp detta liv Gud kallar oss till. Vad som än händer är Kyrkan vår Moder som vi aldrig kan lämna frivilligt och aldrig kan lämna om vi dör som martyrer i tid av förföljelse. Vi hör till Kyrkan! Kyrkan är vår borg och vår stolthet, i henne måste vi ta vårt ansvar i tro, hopp och kärlek ty ”han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara” (Ef. 5:27).
diakon Göran Fäldt
