söndagar i adventstiden

Det är lätt att tappa modet. Det går nästan av sig självt när det mesta ser svårt ut och många inte ens har tillgång till den heliga mässan. Men det är inte första gången i histo­rien. Bakgrunden till den första läsningens var Israels folk fördes bort till Babylonien, där de fick leva i exil i 70 år, utan eget land, berövade sitt tempel.

Vi får många uppmaningar i dessa tider, inte minst när det gäller Covid -19. Håll avstånd, tvätta händerna, håll dig informerad, kontrollera hälsan! Men det gäller inte bara Corona. Me­dia flödar över av råd om hälsa och ekonomi. Polisen uppmanar till vaksamhet mot be­dra­gare etcetera. – Också i den andliga världen ges det råd. Många tycks vara goda och välmotivera­de, men råden är många och kan lätt bli för­virr­ande.

Trons förundran. Under tiden före jul gör kyrkan gemensam sak med Gamla förbundets väntan på Mes­sias. Ett skönt uttryck för denna väntan är de s.k. O-antifonerna, de verser som inra­mar Ma­­rias lovsång i kyrkans vesper under de sju sista dagarna före jul. (Se katolska bönboken Ore­mus.) Alla an­tifoner är uppbygg­da på samma sätt och sjungs på samma melodi, med små variatio­ner. Varje antifon slutar i en bön om att den utlovade skall komma.

Vi står på tröskeln till julen. Vad är vår önskan inför högtiden? Det finns en rad berättigade och angelägna önskningar, men hur skulle den viktigaste bönen lyda? Vi har redan hört den. Kyrkan lägger den i vår mun i kollektbönen: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”. Vi hörde samma bön i ingångsversen: ”Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”.