predikningar

Den vanliga familjens helighet. När Gud sände sin Son för att befria människorna från deras svåraste fiender, då lät han ho­nom växa upp i en vanlig familj. Den gudomlige Befria­ren dök inte upp på den mänsk­li­ga sce­nen som en imponerande ängel eller en himmelsk super­varelse. Han växte upp och levde de flesta åren av sitt liv i en vanlig familj. Det visar vilken roll varje famil­j spe­lar i Guds plan.

”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.” Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds evi­ga Ord var han naturligtvis det. Men han blev fattig och an­tog våra mänskliga villkor. Hans gudomlighet gjorde honom inte mindre mänsk­lig. Till de män­skli­ga villkoren hör att varje dag vä­xa till eller att avta i styr­ka och vis­het. Något ”status quo” finns inte.

”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” Så känns det förvisso inte alltid, men Johannes vittnar om att det i grunden är så. Det gamla kärleksbudet har förvandlats och blivit ett ”nytt bud”. Det har fått ny kraft. Evangelisten Lukas vet att grundorsaken till det nya är den helige Ande, vilken le­der Symeon till templet och öppnar hans ögon, så att han kan sä­ga: ”Mina ögon har skå­dat frälsningen.”

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon firat dem som martyrer för Kristi skull. In­tuitivt har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder u­tan hela värl­­­dens”. Kristi offer, korsets vidun­derliga kraft, har för­trampat ondskans väl­de, också ”retroaktivt”.

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört.

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Det ord och den glädje vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den för­ste martyren. Kyr­kan har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en frukt av Jesu födelse. Vi lever i martyrtider men glömmer det lätt, trots att antalet martyrer idag är större än någonsin tidigare i kyrkans historia. Det bekräftas av internationella undersök­ning­ar, men svenska medier rapporterar det ytterst knapphändigt. Kyrkor och heliga bilder skändas i stor omfattning. Ondskan utmanas av det kristna nam­net, som om den inte kan tåla var­ken sanningen eller kärleken.