predikningar

Alla bibelns profetior, bilder och utläggningar om Guds kärlek kon­cen­treras i en dramatisk händelse. Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det hög­sta onda med det högsta goda. Jesu mänsk­liga hjärta är oupplös­ligt för­enat med Guds hjärta. Där­för ser Kyrkan Guds kärlek i Jesu hjärta.

Guds barmhärtiga försyn - att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud - det är vår tro. Guds ledning av allt eliminerar inte människans frihet. Män­niskan kan sabo­tera allt, också försynen. Och då räcker det inte ens att man har gjort underverk i Jesu namn.

Abram klagar: "Jag går ju barnlös bort. Mig har du inte gett någon livsfrukt". Herren ger honom ett enormt löfte: "räkna stjärnorna... så skall din säd bli". Abram trodde på Herren, men ber om ett tecken, och upp­­manas att bära fram ett offer. Rovfåglar angriper de slak­tade djuren och Abram får driva bort dem. En för­skräckel­se och ett stort mörker kommer över honom. När det blivit alldeles mörkt ser han en flammande låga. Då sluter Herren ett förbund med Abram.

Legenden säger att S. David var benediktinmunk i Munktorp på 1000-talet. Han firas som Västmanlands apos­tel. Historikerna är tveksamma, men ibland har legender visat sig rymma mera än vad det skeptiska ögat ser. "Vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster."

Profetens kallelse är kanske den svåraste av alla. Han har inget val. Han är utvald utan att vara tillfrågad. När han klagar, får han inget gehör, inte heller i sitt eget in­ner­sta - så länge han ”talar sanning i hjärtat”. Profeten avvisas av de flesta. Och när han tas emot upphöjs han lätt utöver det han är värd. De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta tillsammans med Ma­ria vid korset.

Smaka och se att Herren är god. Vi har firat de stora högtiderna jul, påsk och pingst. Efter Himmelsfärden såg det ut som om Jesus hade läm­nat dem, men Pingsten förkunnar att hans när­varo och hand­lingar fortsätter. Det sker genom Anden, som genom Kyrkans ord och sak­rament förlänger Kristi verk. Tydli­gast i den heliga eukaris­tin, källan och höjdpunkten i Kyrkans liv.