Kära bröder och systrar, Idag får vi fira den andra söndagen i Påsken som den vita söndagen, eller Barmhärtighetens söndag. Där vi är och där vi lever, är det fortfarande Påsk och hela den här tiden påverkar oss på olika sätt. De två helgonen som vi tänker särskilt på, Thérèse av Jesusbarnet och Faustina Kowalska, har också firat påskoktaven som vi och lyssnat till Jesu ord till apostlarna. De dog unga och kände inte varandra och hade mycket olika livserfarenhet innan de gick i kloster. De gravar ur vilka de en dag ska uppstå ligger i Lisieux i norra Frankrike och i Krakow i Polen. Många troende besöker deras gravar och ber där om deras förböner.
Saliga de som inte har sett men ändå tror. Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. Kristi uppståndelse bekräftar att han var den han hade sagt sig vara. Det fanns täckning för orden. Döden besegrades, människans hopp om ett helt och evigt liv når sin uppfyllelse. De räddhågade lärjungarna förvandlas. Det är uppståndelsen de förkunnar och vittnar om. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade uppstått.” Deras frimodiga uppträdande inför sina egna ledare och sedan inför denna världs mäktiga vore obegriplig om inte något avgörande hade ägt rum.
Om du älskar och förlåter för Guds skull, inte din egen, kommer du att bli lycklig. Kära systrar och bröder i Kristus, Berättelsen om aposteln Tomas tvivel tolkas idag ofta väldigt begränsat. I en tidsanda där det har ansetts som bra att söka, men aldrig att finna något som man får visa andra, och att fråga, men aldrig att hitta ett svar som kan vara allmängiltigt, dvs gälla också andra, betraktas tvivel som ett självändamål: ”Tomas tvivlar – härligt, han är som vi!” Men när vi läser vidare i berättelsen hör vi Jesus tillrättavisning efter att ha gått Tomas till mötes, och förstår sedan att poängen inte är Tomas tvivel utan hans trosbekännelse; bekräftelsen på Jesus sanna identitet: ”Min Herre och min Gud.”
Dödssynder och förlåtliga synder. Kära bröder och systrar i Kristus, Denna söndag kallades förr i tiden för dominica in albis (depositis), d.v.s. ”den vita söndagen”, på grund av att påskvigilians nydöpta i fornkyrkan hade kvar den vita klädnaden som de tog på sig under påsknatten som ett tecken på att de blivit pånyttfödda i Kristus under hela påskoktaven. De behöll alltså den vita klädnaden från påsknatten ända fram till dagens mässa.
Kära bröder och systrar, Barmhärtighetens söndag den Andra Påsksöndagen är en dag under året då Guds barmhärtighet öppnar sina portar och låter förlåtelse för svåra synder strömma över alla djupt ångerfulla hjärtan. Vi får tro och lita på att Guds förlåtande barmhärtighet fullständigt saknar gränser. Det får oss att inse att våra onda gärningar, som av Guds rättvisa kan förlåtas om vi ångrar dem och erkänner vår skuld, bara överträffas av den gudomliga kärleken.