22:a söndagen "under året"

Frambär er själva som ett levande och heligt offer. Vad är vår uppgift och kallelse som kristna? Alla tre läsningarna i dagens mässa handlar om det, hur människan svarar på Guds kallel­se och gå­vor. Vi hörde i första läsningen om profeten Jeremias kallelse. I evangeliet om att leva i Kristi efterföljelse. Men vi koncentre­rar oss på den andra läsning­en ur Pau­lus väldiga brev till romarna.

Himlen har landat. Mitt i en tid där de flesta blivit blinda och döva för himlen och det eviga livet står kyrka och kloster som vittnes­börd om just det. När detta kloster invigdes utropade en av klostrets vän­ner: ”Him­len har landat!” Hans glada och frimodiga utrop får en tydlig be­kräftelse och förklaring i da­gens andra läs­ning ur Hebreerbrevet. Den klarsynte förfat­taren talar om var vi be­finner oss när vi kommit till ett kloster och särskilt till dess heli­ga mäs­sa. ”Ni har kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” Himlen har landat.

Födda på nytt. När vi hör Jesu uppräkning av allt ont som kan komma ur människans hjärta är det lätt att tappa modet. Den kusliga uppräkningen ifrågasätter den naiva tron på människans själv­kla­ra god­het. Men uppräkningen är obehaglig främst för att alla ändå känner igen dessa laster. De finns, och inte bara som udda undantag. Vi känner igen oss själva, om än inte i alla exemplen. Är det så illa ställt med människan? Vi anar behovet av adekvat hjälp. Det räcker inte med moraliska bud.

Att efterfölja barmhärtigheten. Profeten Jeremia klagar över det uppdrag han har fått. Och mer än så. Han anklagar Gud för att ha förlett och lurat ho­nom, när han fick sin kallelse som profet. ”Du förledde mig”, säger han. I ärlighetens namn måste han tillägga: ”Jag lät mig förledas”. Men så fort­sätter han: ”Du blev mig för stark, du fick övertaget”. Han klagar eftersom han blir till åtlöje för folket när han förkunnar. ”De gör narr av mig.” Han klagar över att stän­digt tvingas ro­pa: ”Våld och förtryck!” Varje gång han talar måste han påtala folkets synder och otrohet mot förbundet. Han försöker tränga un­dan och glömma uppdraget: ”Jag bryr mig inte om att tala i hans namn”. Men då blir det som en brin­nande eld i hans innersta. Han för­mår in­te stå emot.