Kära medkristna, Idag talar Skriften i mässans läsningar om de eviga straffen. Räddningen undan straffen är vad vi firar med vårt hjärtas tacksägelse när Kristus kommer och blir närvarande på våra altaren i Kyrkan. Många försöker idag på olika sätt förneka att de eviga straffen finns. Man hävdar att alla till slut blir räddade och att helvetet är tomt. Det är en heretisk trostolkning utan stöld i den Heliga Skrift som man vill rättfärdiga för att inte skrämma bort troende och agnostiker från Kyrkans gemenskap.
Kära bröder och systrar, Job var framgångsrik och ansedd av sina medmänniskor men – säger Skriften – inte inför Gud. Gud tog ifrån honom allt och lät honom genomleva de svåraste lidanden. Om det lidandet säger Paulus i Romarbrevet: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår” (8:18). Ett tecken på denna slutliga härlighet finns också i slutet av berättelsen om Guds tjänare Job. Efter alla hans prövningar blir han genom Guds vilja omätligt rik och fick ett långt liv med barn och barnbarn i fyra led. ”Han dog gammal och mätt på år,” slutar Jobs bok.
Kära systrar och bröder i Kristus, Att tro har två komponenter. Den första är tillit, att tro, i meningen lita, på någon. Den andra är det man tror på, dvs vad man håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till evig gemenskap med Gud, bortom synd och död, eftersom vi håller det för sant, vad de första ögonvittnena och Kyrkan påstått från första början, nämligen att Jesus inte är en vanlig människa utan Guds son, Gud själv inkarnerad, sann Gud och sann människa. Som har uppstått från döden. Som förblir närvarande i världen genom sin Kyrka som han själv har grundat för att människor alltid ska få möta samme uppståndne Herre, Jesus Kristus, den enda sanne Herren.