Predikan 12 söndagen under året 2026

Jer 20: 10-13; Ps 69; Rom 5: 12-15; Matt 10: 26-33

Kära medkristna,

Idag talar Skriften i mässans läsningar om de eviga straffen. Räddningen undan straffen är vad vi firar med vårt hjärtas tacksägelse när Kristus kommer och blir närvarande på våra altaren i Kyrkan.  Många försöker idag på olika sätt förneka att de eviga straffen finns. Man hävdar att alla till slut blir räddade och att helvetet är tomt. Det är en heretisk trostolkning utan stöld i den Heliga Skrift som man vill rättfärdiga för att inte skrämma bort troende och agnostiker från Kyrkans gemenskap.

Allt som strider mot vad Frälsaren Jesus Kristus själv säger måste förkastas som irrlära.

Hans sanning är inte förhandlingsbar för människor. Sanningen är den att Gud Fadern vår Skapare har sänt sin Enfödde Son för att rädda varje mänsklig varelse från just de eviga straffen och helvetet och inte för att förgöra dessa fruktansvärda tillstånd.  Påskaftonen mellan långfredagens lidande och påskdagens uppståndelse är dagen då Frälsaren nedstiger i dödsriket för att befria de rättfärdiga och dra upp dem ur dödsrikets mörker där de väntat på sin Frälsare. De orättfärdiga har vägrat Gud och kan inte befrias ur sitt straff. Genom högmodet har de dömt sig själva till den eviga döden. Det sägs inte i trosbekännelsen men det är en följd av synden. Paulus skriver som vi hörde: ”Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte gjort sig skyldiga till en överträdelse som Adams” (Rom 5:14).

Från olika håll i Skriften har vi alltså vetskap om både synden, straffen och frälsningen från straffen, också de eviga. Vi kan inte säga att vi är okunniga eller ovetande om dessa de eviga tingens verklighet. Kyrkan måste alltid undervisa i Kristi namn och upplysa de troendes samveten. Jesus säger tydligt, ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte ka döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både kroppen och själen i helvetet” (Matt 10:28). Dessa ord har alltid funnits med i Kyrkans mission hos alla folk och i alla tider och de har alltid känts som hårda ord, tunga att ta till sig. Tunga men sanna!

Vi skulle inte härda ut med en sådan förkunnelse som de heliga författarna uttalar idag om inte Kristus hade härdat ut i sina förföljelser före oss. Kristus har lidit för vår skull i utgivande barmhärtig kärlek medan vi ännu var syndare. Hans kärlek har räddat kyrkans alla blodsmartyrer och oss alla som tror på Honom.

Vad som än gjorts med martyrerna för att de skall avfalla från tron, har de sett upp mot Kristus och förstått varför de måste lida som han. Den svåraste läxan som Kristi lärjungar är att vi måste be om Guds barmhärtighet mot dem som vill ”döda vår kropp” (10:28)

Om vi nu lyssnar och härdar ut blir vi medvetna om vad lärjungeskapet som kristna någon gång kan betyda för oss alla. I den mänskliga erfarenheten finns allt som kan hända oss, alltifrån den största lyckan till den mörkaste ångest. Kristus ingjuter alltid hopp hos oss och ger vår själ sin nåd. Vi är på vandring genom livet och vi har ett himmelskt mål på vår väg. Fadern ser till oss och vet vad vi behöver redan innan vi ber Honom om hjälp. Jesus säger om sin Fader ”att han till och med räknar hårstråna på vårt huvud” (Matt 10:30). Han älskar oss som en moder älskar sitt nyfödda barn. Ingenting kan rycka oss bort från Faderns kärlek. Amen.

diakon Göran Fäldt