Predikningar

De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. De be­svarar frågor som annars är svåra att besvara. Är vår tro kanske bara en vac­ker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret eller när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsat­sen. De drömde inte. De var verkliga. Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.

Paulus kan inte ha varit lätt att höra för en hängiven jude. Aposteln räk­nar upp alla sina judiska meriter, men kallar allt en ”förlust” jämfört med ”kun­skapen om Kristus Je­sus”. De måste ha uppfattat jämförelsen som ett för­räderi. Det är samma förargade reaktion från fariséer och skriftlärda när Jesus umgås med tullindrivare och syndare. Jesus besvarar reaktionen med liknelserna i Lukas femtonde ka­pi­tel. De laglydiga förargar sig, men äng­­larna i himlen gläder sig över varje syn­dare som omvänder sig.

Tron på de heligas gemenskap, communio sanctorum, lyser fram på Alla Själars dag. Påskens ljus, som lyser i kyrkan denna dag, vittnar om gemen­ska­pen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Andra Vatikan­konciliet ägnade den­na ge­men­skap ett särskilt kapitel. Helgonen i den himmelska kyrkan, som vi fira­de i går, de som redan har del i fullheten av det­ta ljus, de stöder oss när vi ber om deras för­bön. Vi gör det varje gång vi firar eukaristi.

Den helige Bernhard av Clairvaux påminner i en predikan om att helgonen inte behöver vå­ra hedersbetygelser. Att vi vördar deras minne lägger ingenting till deras ära. Att vi vör­dar deras minne ligger i vårt eget intresse, inte i deras. Han grips av en tvåfaldig längtan när han ser den stora ska­ran.

Sök och ni skall finna. Igår vred vi klockan en timme bakåt. Vi fick en timme extra, som vi förlorar igen när vi återgår till sommartid. Så kan vi männi­skor ordna vår klocktid. Ibland öns­kar vi att vis­sa tider i våra liv verkligen för­svann. Vem vill inte ha vissa saker ogjor­da eller vissa ord osagda? Men det är inte li­ka lätt ordnat. Kan det onda göras ogjort eller åtmin­sto­ne förlora sin för­lamande kraft? – Vi får berättelsen om Sackaios som hjälp. Evange­lis­ten Lukas kan konsten att berätta.

”För mig är livet Kristus och döden en vinning.” Paulus skriver från fängelset till sin älskade församling i Filippi. Han vittnar frimodigt. Döden har förlorat sin udd och sitt hot. Dö­den är i stäl­let vägen för att till fullo få ”vara hos Kris­tus. Det vore ju det allra bäs­ta”. Samtidigt har han sitt uppdrag, att ”hjälpa de troende till framsteg och glädje i tron”. Därför slits han åt båda hål­len. Kärleken tving­ar honom att fullgöra sin tjänst. Det ger honom till och med en ”vinst”.

”Häm­ta styr­ka hos Herren, av hans oerhörda kraft.” Det är som om Paulus kände vår svaghet och frestelsen till uppgiven­het. Ock­så den vacklande viljan. Jesus själv suckar: ”Hur ofta har jag inte velat samla er… men ni ville in­te”. Därför säger hans apostel: ”Häm­ta styr­ka hos Herren, av hans oerhör­da kraft”. Det är dåraktigt att försöka strida utan vapen. Paulus erbjuder en komplett stridsrustning för en ro­mersk soldat.

”Var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja.” Det gäller både barn och föräldrar, både underordnade och dem som är satta att leda. Barnen uppmanas av aposteln att lyda sina föräldrar. Samtidigt uppmanas fä­derna att ”inte reta upp sina barn”. Föräldrarna är inte barnens herrar, utan deras vägledare. De skall ”fostra och vägleda dem efter Herrens vilja”.